Den tidigare portugisiska kolonin förklarade sig ensidigt självständig 1974. Därefter följde 17 år av enpartistyre under ledning av PAIGC (Partido Africano da Independência da Guiné e Cabo Verde). President blev den tidigare befrielseledaren Luis de Almeida Cabral. 1980 genomfördes en kupp ledd av premiärminister Vieira som valdes till president 1984 och återvaldes 1989 och 1994.

Det politiska läget har varit mycket instabilt hela 2000-talet. 2005 hölls presidentval i två omgångar där PAIGCs kandidat efter många turer erkände sig besegrad av veteranpolitikern Vieira som återvände från exil i Portugal. PAIGC segrade stort i parlamentsvalen i november 2008. Oroligheter har präglat landet även efter valet och i mars 2009 mördades president Vieira. Presidentval kunde dock hållas i juni och juli (en andra omgång) där PAIGC:s representant Bacai Sanha segrade. Situationen har därefter normaliserats; en IMF-delegation bedömde i januari 2010 att ekonomin utvecklades bra. Guinea Bissaus roll i narkotikahandeln mellan Sydamerika och Europa har också minskat som resultat av normaliseringen. I januari 2012 avled presidenten plötsligt och politiska läget blev därmed igen instabilt i avvaktan på hur krisen ska lösas. FN har ett fredsbevarande kontor i landet.

Guinea-Bissau är ett av världens 20 fattigaste länder. Ekonomin bygger främst på jordbruk och över 80 procent av befolkningen är bönder. Jordbruket är starkt koncentrerat till några få grödor, framför allt ris, jord och cashewnötter. Under mitten av 1980-talet öppnades dörren för privata initiativ och utländska investeringar. 1987 inleddes ett åtstramningsprogram i samarbete med Världsbanken och Internationella valutafonden

Före självständigheten verkade den fackliga organisationen União National dos Trabalhadores de Guiné Bissau, UNTGB, från exilen i Senegal och samverkade med en befrielserörelse i opposition till den som slutligen fick makten. UNTGB hamnade i en politiskt utsatt position. Några av de fackliga ledare som återvände till landet försvann under ouppklarade omständigheter. Andra blev avsatta efter politiska påtryckningar från den nya regeringen.

Steg för steg ändrade dock UNTGB sin politiska framtoning och relationen till regeringen blev successivt bättre. Under senare år har dock det fackliga ledarskiktet betonat sin självständighet. Fortfarande är UNTGB med 50 000 medlemmar landets enda fackliga centralorganisation. 15 av total 21 förbund är anslutna. UNTGB som har 50 000 medlemmar är anslutet till Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS. I Portugal finns även en facklig exilorganisation som vill ha stöd för att återvända hem till Guinea-Bissau. Strejker förekommer, men fackets situation är svår och fackliga rättigheter kränks ofta. I oktober 2008 strejkade stora grupper offentliganställda för att utlovade löneförhöjningar inte betalats ut.

2008 ratificerade Guinea Bissau ILO:s konvention 182, mot de värsta formerna av barnarbete och i mars 2009 konvention 138 mot barnarbete.

Uppdaterad januari 2012
Kjell Kampe

För mer information, kontakta: info@lotcobistand.org