Det lilla engelskspråkiga landet längs Gambiaflodens strand som omsluts av det franskspråkiga Senegal blev självständigt 1965. Ett demokratiskt styrelseskick infördes direkt efter självständigheten. Det första fria valet vanns av det Progressiva folkpartiet, People's Progressive Party (PPP), under ledning av Dawda Jawara. 1992 omvaldes Jawara för sjätte gången med nästan 60 procent av rösterna.

I juli 1994 genomfördes en militärkupp och makten togs över av löjtnant Yahya Jammeh som sedan vann ett kritiserat presidentval 1996 och har omvalts 2001 och 2006. Hans parti Alliance for Patriotic Reorientation and Construction vann 42 av 48 platser i parlamentsvalen januari 2007. Samma år beordrades FN-samordnaren i Gambia att lämna landet efter att ha kritiserat presidenten som påstått sig funnit en kur mot Aids.

Gambia är extremt beroende av jordnötsproduktionen, som svarar för 90 procent av exportinkomsterna. Mindre viktiga exportvaror är bomull, ris och fiske. En annan viktig inkomstkälla är turismen. Turismen har dock kraftigt minskat efter militärkuppen 1994. Sedan mitten av 1980-talet har ekonomin liberaliserats och avreglerats. Biståndsberoendet är emellertid fortfarande stort. Över hälften av Gambias arbetande befolkning finns inom den informella ekonomin.

Fackföreningsrörelsen i Gambia har en lång tradition, men är också starkt splittrad. Det finns i dag tre dominerande centralorganisationer och ett stort antal autonoma förbund. De två största centralorganisationerna är Gambia Workers Union (GWU) som har 52 000 medlemmar och är anslutet till Internationella fackliga samorganisationen, IFS, samt Gambia Workers Confederation (GWC). De två centralorganisationerna har en gemensam utbildningskommitté. 2010 kritiserade IFS Gambia för att kränka de fackliga rättigheterna och omfattande förekomst av barnarbete; rätten att organisera sig fackligt nekas många grupper, bland andra statsanställda. Internationella journalistfederationen, IFJ, har vid flera tillfällen framfört klagomål mot den gambiska statens och polisens trakasserier, senast i juni 2009 då sju regeringskritiska journalister arresterades. Mycket tack vare internationella påtryckningar via IFJ, IFS och brittiska Trade Union Congress, TUC frigavs dem i september.

Uppdaterad januari 2011
Kjell Kampe

För mer information, kontakta ansvarig regionansvarig:
solveig.wickman@lotcobistand.org