I många länder i Sydostasien har ekonomierna drastiskt förbättrats under de senaste 25 åren. Filippinerna står vid sidan av den snabba utvecklingen och har definitivt halkar efter länder som Malaysia och Sydkorea. Många försök har gjorts att analysera orsakerna till Filippinernas ekonomiska misslyckande. Ett skäl till att utländska företag tvekar att investera i landet, trots att arbetskraften hör till den billigaste i Sydostasien, är bristen på elektricitet. Särskilt i Manilaområdet har energibristen slagit hårt mot industrin och bidragit till en kraftigt ökad arbetslöshet. En annan vanlig förklaring till problemen är den rådande sociala strukturen. Den lilla landägande eliten har överlevt såväl de spanska som de amerikanska kolonialperioderna, den japanska invasionen samt mer eller mindre auktoritära inhemska regimer sedan självständigheten. Denna överlevnadsförmåga har stoppat den politiska och ekonomiska utvecklingen. Trots införandet av allmän rösträtt och representativa organ är demokratin fortfarande begränsad.

Den filippinska överklassen fortsätter att ackumulera rikedomar genom monopol och karteller som skyddar den från konkurrens. Eller uttryckt på ett annat sätt: diktaturen

på Filippinerna har visserligen försvunnit. Men det finns ännu inga tecken på att fåtalsväldet, både inom ekonomin och politiken håller på att avbrytas. De gamla maktstrukturerna lever alltjämt vidare. I landet pågår också inbördesstrider, framförallt på ön Mindanao där den muslimskt orienterade gerillan MILF kämpar för ökad självständigt.

Sedan 2001 är Macapagal-Arroyo president. Hon stöds av en bred koalition av affärsmän, katolska kyrkan och flera folkrörelser. För att övertyga utländska affärsmän om att det är värt att investera i Filippinerna har Macapagal-Arroyo genomfört en rad liberaliseringar av ekonomin, men privatiseringen av elektricitetsindustrin har skapat stora folkliga protester, inte minst från fackliga organisationer.

Flera miljoner kvinnor från Filippinerna är migrantarbetare och jobbar utomlands som hembiträden eller inom sjukvården. Regeringen har till och med kallat kvinnorna ”landets viktigaste exportvara”. Även många filippinska män är migrantarbetare. En fjärdedel av alla sjömän i världen kommer från Filippinerna. Migrationen inneburit en åderlåtning på viktig kunskap. 85 procent av Filippinernas utexaminerade sjuksköterskor arbetar utomlands. Stora mottagarländer av migrantarbetare från Filippinerna är bland annat Saudiarabien och USA.

Den filippinska arbetskraften består av omkring 45 miljoner personer. Av dessa är mellan 30 och 40 procent sysselsatta i jordbruket. De fackliga organisationerna har sin bas bland personer med anställningar inom industrin och servicenäringarna. Totalt är organisationsgraden omkring fem procent. Antalet kvinnliga anställda har ökat successivt. Många kvinnor har fått arbete inom textilindustrin, inom den elektroniska industrin och i de ekonomiska frizonerna.

Den fackliga rörelsen är extremt splittrad. En förklaring är att den filippinska arbetsrätten försvårar facklig organisering. För att få rätt att förhandla måste en fackklubb ha stöd av en majoritet av de anställda på arbetsplatsen. Var femte år organiseras nya lokala fackliga val. Konkurrerande organisationer försöker övervintra på arbetsplatserna och hoppas att vinna nästa val. Ytterligare ett skäl till splittringen är att vissa av organisationerna är starkt partipolitiserade, den politiska splittringen har därför i sin tur bidragit till en facklig splittring.

I Filippinerna idag finns tio fackliga centralorganisationer, över 100 fackförbund och över 10 000 registrerade lokala fackföreningar. Den fackliga centralorganisation som uppger flest medlemmar är högerinriktade TUCP (Trade Union Congress of the Philippines). Organisationen bildades 1975 och tilläts verka fritt under Marcos-diktaturen. TUCP och den mindre centralorganisationen Federation of Free Workers (FFW) tillhör IFS (Internationella Fackliga Samorganisationen).

1980 bildades en ny facklig centralorganisation, KMU-Kilusang Mayo Uno, i protest mot att andra fackliga organisationer inte vågade ta strid mot diktatorn Marcos antifackliga lagstiftning. KMU blev den näst största centralorganisationen men den splittrades 1992. De som bröt sig ut kritiserade det starka sambandet mellan det maoistiska kommunistpartiet CCP och KMU. Ganska snart kom dock även utbrytarna att gå skilda vägar. En gruppering företräder en mer revolutionär linje, en annan gruppering står för en mer reformistisk linje. Ur utbrytargruppen ur KMU har därför två nya centralorganisationer bildats, det revolutionära NCL (National Confederation of Labor) och det reformistiska BMP.

En annan ny centralorganisation bildades 1986, LMLC (Lakas Mangagawa Labour Center) som ett alternativ till både TUCP och KMU. Målet var att bygga ett fackligt center av partipolitiskt obundna förbund. Även LMLC har drabbats av inre splittring. 1996 lämnade ett antal förbund organisationen och bildade ännu en facklig centralorganisation, APL (Alliance of Progressive Labor).

AFL har många medlemsförbund inom den informella ekonomin, bland annat för gatuförsäljare och tricycleförare. Därutöver finns ett antal facklig centra som endast är inriktat på delar av arbetsmarknaden. Ett sådant är CIU som organiserar fackligt anställda inom den offentliga sektorn.

En bok som ger djuplodande kunskaper om den fackliga situationen i Filippinerna är "Filippinsk vardag – från daghem till politik", skriven av Lennart Johansson och utgiven av Samarbetsgruppen för fackligt utvecklingssamarbete i Västsverige, 2002.

Mats Wingborg, uppdaterat 2010