Ungefär 640 av de 800 oceangående fartyg som behöver skrotas varje år, ligger istället och rostar i tidvattnet i Pakistan, Indien eller Bangladesh. Ett skepp ska skrotas miljösäkert och med hänsyn till personalens säkerhet.  Inget av detta uppfylls på tredje världens skeppskyrkogårdar. Att dumpa gamla skepp där blir en billig lösning för rederierna. Och en dyr lösning för havsmiljön och för de arbetare som sköter skrotningen i en livsfarlig arbetsmiljö.

Trots att EU har regler som förbjuder export av farligt skrot fortsätter de flesta europeiska rederier att sälja sina uttjänta skepp till tredje världens fartygsskrotar.  Norge stod näst högst på listan år 2010 med 24 dumpade skepp. Även Sverige fanns med och hade skrotat tre skepp olagligt det året.

IMF vill se krafttag mot detta och arbetar tillsammans med en frivilligorganisation som heter The NGO Shipbreaking Platform,  ett samarbete mellan fackliga organisationer och miljö- och mänskliga rättighetsgrupper.