1974 störtades kejsaren Haile Selassie och Etiopien blev republik under en prosovjetisk militärdiktator, Mengisto Haile Mariam. Landet var då redan indraget i gerillakrig med Eritrea som annekterats av Etiopien 1962. Även i andra provinser var läget kaotiskt. 1991 störtades Mengisto och samma år blev Eritrea i praktiken fritt. Men även därefter har de demokratiska strävandena inte varit särskilt framgångsrika.

Efter valen 2005 har oppositionen utsatts för svåra trakasserier. I de hårt kritiserade parlamentsvalen i maj 2010 segrade åter partialliansen Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front (EPRDF).

2009 antogs en lag som syftar till att kontrollera frivilligorganisationer och som försvårar för människorättsorganisationer att arbeta i landet. Den etiopiska regimen anses av internationella människorätts¬organisationer vara en av de värsta i Afrika.

Förhållandet till grannländerna är spänt; gränstvister med Eritrea har lett till nya krig vid två tillfällen, i sydöst eftersträvar den somaliska befolkningen i Ogadenprovinsen självständighet, gränstvister förekommer med Sudan och konflikt pågår om Blå Nilens vatten med Egypten. På senhösten 2006 gick etiopiska trupper in i Somalia för att stödja övergångsregeringen och driva ut den islamiska milis som tagit makten i Somalias huvudstad Mogadishu och delar av landet. I januari 2009 sägs trupperna ha dragits tillbaka.

Ekonomin baseras på jordbruket som står för 90% av exporten, varav kaffe utgör 60%. Torka och hungersnöd har vid flera tillfällen drabbat landet. Landet är starkt beroende av bistånd. 2009 ökade flyktingströmmen till Yemen med 55% till över 40 000 p g a de svåra levnadsförhållandena i landet.

Trots planer på privatisering och liberalisering av ekonomin är fortfarande 90% av industrin statligt ägd. I mitten av 90-talet, efter Eritreas självständighet och en avtrappning av inbördeskriget mot gerillarörelsen i Tigray hade Etiopien en fredligare period som gynnade landets ekonomiska utveckling. Men de förnyade striderna med Eritrea och oroligheter i Ogadenprovinsen som till stor del bebos av somalisktalande nomader har skapat nya problem.

En mycket liten del av Etiopiens anställda är fackligt aktiva. Fackföreningsrörelsen är koncentrerad till industriarbetare i huvudstaden Addis Abeba. Enligt arbetsmarknadslagstiftningen har de flesta anställda rätt att organisera sig fackligt. och regelrätta fackliga verksamheter förekommer

Den stora fackliga centralorganisationen i landet, CETU, Confederation of Ethiopian Trade Unions, bildades 1993 av representanter för 500 lokala fackföreningar och nio industriförbund. CETU upplöstes av myndigheterna 1994 men tilläts åter 1997. CETU är med i Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS och hade 203 560 medlemmar i november 2006.

Regimen är en av de mest antifackliga i Afrika. Särskilt medlemmar i Lärarnas, Bank- och försäkringstjänstemännens, samt förbundet för anställda inom handel, teknik och grafisk industri har trakasserats, misshandlats och fängslats av myndigheterna. Regelrätta fackliga förhandlingar och förekommer trots allt; en strejkaktion bland sockerarbetare i december 2010 ledde till nytt löneavtal, byggnadsarbetarna har inlett ett uppmärksammat samarbetsprojekt för att motverka HIV/Aids.

Inför bildandet av en gemensam marknad för Östafrika har facken i Burundi, Djibouti, Etiopien, Kenya, Rwanda, Tanzania och Uganda inlett ett samarbete för att garantera att fackliga rättigheter skrivs in i överenskommelsen.

Uppdaterad januari 2011
Kjell Kampe

För mer information, kontakta regionansvarig:
solveig.wickman@lotcobistand.org