Eritrea var tidigare en italiensk koloni. I samband med andra världskriget blev Eritrea ett brittiskt protektorat som 1952 tvingades in i en federation med Etiopien. 1962 införlivades Eritrea helt med Etiopien vilket ledde till ett 30-årigt gerillakrig. Den 24 maj 1993 deklarerades självständighet. Efter självständigheten bildades en övergångsregering som skulle förbereda en ny konstitution. President Isaias Afewerki fungerar också som ledare för regeringen. Regimen har utvecklats i en alltmer auktoritär riktning och planerade val har inställts. 2009 anklagas regimen för att ha stött al-Shabab i Somalia med vapen och försökt destabilisera situationen i grannlandet Djibouti som man har en gränstvist med. Samma år beslöt FN:s Säkerhetsråd om vapenembargo mot Eritrea. Sanktionerna skärptes i december 2011 och utländska företag uppmanas att ha kontrollera hur tillgångarna används.

Efter flera decennier av inbördeskrig är Eritreas infrastruktur söndertrasad och ekonomin körd i botten. Landets ekonomiska politik är inriktad på att utveckla jordbruket för att därigenom slippa beroendet av livsmedelshjälp. I uppbyggnadsarbetet av terrassodlingar och vägar deltar soldater från Eritreas armé. 90 procent av den eritreanska arbetskraften arbetar inom jordbruket. Med en stabil utveckling finns bl.a. olja utanför kusten som kan ge goda inkomster. Efter några hoppfulla år utbröt ett nytt krig med Etiopien 1997. Kriget avslutades inte förrän år 2000 och innebar nya stora påfrestningar för landet och de ekonomiska framsteg som gjordes under de första åren av självständighet har omintetgjorts. Läget är fortsatt spänt mellan de två länderna.

Regimen har blivit alltmer auktoritär och alla planerade val har inställts.

Landet har flera år i rad drabbats av torka med hungersnöd som följd. 2005 beslöts att alla nödsändningar skulle beskattas, vilket ledde till att många hjälpsändningar stoppades. Landet har rika mineraltillgångar och under 2008-09 har flera utländska gruvbolag börjat prospektera för brytning av guld, koppar och zink. Försörjningsläget 2011 blev åter kritiskt, men regeringen hävdar att situationen inte är lika allavarlig som i övriga länder i området.

Den första fackföreningsrörelsen i Eritrea bildades 1952 men p.g.a. den etiopiska regimens våld och förföljelse sökte sig de fackligt aktiva till befrielserörelsen Eritrean People’s Liberation Front (EPLF). 1979 bildades National Confederation of Eritrean Workers (NCEW) ursprungligen som en "massorganisation" för EPLF. Inledningsvis organiserade NCEW eritreanska arbetare i områden som kontrollerades av EPLF och eritreanska arbetare som arbetade utomlands. NCEW tilläts på den tiden att organisera eritreanska arbetare i Sudan.

Hösten 1994 kunde NCEW anordna sin första kongress i Eritrea. NCEW har 26 000 medlemmar (nov 2006) och är anslutet till Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS och till Organization of African Trade Union Unity, OATUU. NCEW är helt beroende av bistånd utifrån för sin verksamhet. NCEW har ett nära samarbete med den italienska fackföreningsrörelsen men också bilateralt samarbete med Danmark, Libyen och Egypten.

Av NCEWs är drygt 6 000 kvinnor. Det finns en särskilt kvinnokommitté och man använder kvotering för att öka den kvinnliga representationen i styrelsen.

Fackliga fri- och rättigheter respekteras inte. 2001 arresterade tio journalister som intervjuat personer som anklagats för att vilja störta presidenten. Året därpå påbörjade de en hungerstrejk i protest mot att ingen rättegång hållits. Journalisterna, bl a en svensk medborgare, Dawit Isaac, hålls fortfarande fängslade utan rättegång. Senast i septembe 2011 krävde Iternationella Journalistfederationen i ett brev till presidenten att journalisterna ska släppas.

Uppdaterad februari 2012
Kjell Kampe

För mer information, kontakta regionansvarig:
info@lotcobistand.org