Det senaste presidentvalet i maj 2008 vanns av Ma Ying-jeou som tillhör Kuomintang-partiet (KMT). Därmed återtog KMT makten efter att Democratic Progressive Party (DPP) styrt landet under en kortare period. Sedan 1950-talet har landet nästan oavbrutet styrts av KMT, ett parti som tog makten när dess ledare flydde från det kinesiska fastlandet efter Maos maktövertagande 1949.
Kuomintang är en klassisk fiende till det kinesiska kommunistpartiet. Men paradoxalt nog fruktar regeringen i Beijing mer Democratic Progressive Party (DPP) än Kuomintang. Orsaken är att DPP deklarerat att Taiwan ska vara ett självständigt land.
Trots att Taiwan sedan mer än 50 år tillbaka har fungerat som ett självständigt land är uttalandet ändå kontroversiellt. I Kina upprätthålls fortfarande retoriken att Taiwan är en del av Kina. Medan Taiwans officiella retorik hittills gått ut på att deras regering är de rättmättiga makthavarna inte bara för det egna landet, utan för hela Kina. För regimen är Beijing är denna låsning acceptabel. Mer hotfullt är om Taiwan ger upp sina geografiska anspråk och utropar sig till ett självständigt land. Det skulle tvinga Kina att agera och risken för ett militärt ingripande är överhängande. Ett tecken på avspänning är dock den ökande handeln med Kina och att Taiwan öppnat för charterflyg till folkrepubliken Kina.
Den successiva demokratiseringen av Taiwan har följts av en fortsatt god ekonomisk utveckling. Taiwan är en av Asiens ursprungliga så kallade tigerstater, den spektakulära ekonomiska tillväxten sköt fart redan i början av 1960-talet. 1997, när hela regionen drabbades av ”Asien-krisen”, klarade sig Taiwan långt bättre än andra länder. Tillväxten avtog visserligen, men det blev aldrig någon djup kris. Arbetslösheten förblev fortsatt extremt låg. Taiwan har inte heller, i kontrast till Sydkorea, någon utlandsskuld. Tvärtom hyser landet en av världens största kapitalreserver. Till skillnad från situationen i Japan är också det taiwanesiska banksystemet stabilt.
CFL (Chinese Federation of Labour), med omkring 250 000 medlemmar, är en facklig centralorganisation med nära band till Kuomintagpartiet (KMT). Drygt 30 procent av arbetskraften är ansluten till KMT. Samtidigt finns föga utrymme för protester och genuint fackligt arbete inom CFL. Vid mitten av 1980-talet ökade därför missnöjet inom CFL. Under 1990-talet uppstod flera nya fackliga organisationer. En viktig inspiratör var den oberoende fackföreningsrörelsen i Sydkorea. I särklass viktigast av de nya organisationerna är TLF (Taiwan Labour Front), formellt bildat 1992. Målet för organisationen är att med ”milda medel uppnå radikala förändringar”. Med det menas ”ett samhälle där politisk och ekonomisk demokrati är realiserad och där arbetare blir rättvist behandlade och inte exploaterade”. Under de senaste tio åren har Taiwan Labour Front arrangerat stora demonstrationer i landet och varit ledande i demokratiseringsprocessen. Taiwan Labour Front har också förhandlat vid över 2000 konflikter mellan anställda och arbetsgivare.
CFL är medlem av Internationella Fackliga Samorganisationen (IFS).
Mats Wingborg, uppdaterat 2013
