Den nuvarande presidenten Rafael Correa omvaldes i februari med bred majoritet och har skapat en politisk stabilitet som Ecuador inte upplevt på många decennier. Den ekonomiska tillväxten är god vilket möjliggör Correas sociala program och fokus på en omfördelning av makt och tillgångar.
Nuvarande Ecuador var del av det väldiga inkariket och Quito rikets norra huvudstad. De spanska erövrarna förde med sig sjukdomar som i kombination med det grymma tvångsarbetet i gruvor och på storgodsen halverade befolkningen på hundra år.
Ecuador blev självständigt 1830 och landets historia präglades länge av en maktkamp mellan de konservativa jordägarna i bergsregionen och de liberala handelsmännen vid kusten runt Guayaquil.
Upptäckten av stora oljefyndigheter på 1960-talet förändrades Ecuador från jordbruksnation till Sydamerikas femte största oljeproducent. I dag står oljeexporten för en fjärdedel av BNP medan tjänstesektorn bidrar med cirka 50 procent.
Men trots stora naturtillgångar och en relativt stor export av bananer, räkor, kaffe är Ecuador ett av Sydamerikas fattigaste länder. Samhället är också mycket segregerat mellan mestiser och indianer. Ursprungsfolken utgör cirka 35 procent av befolkningen men har traditionellt stängts ute från den politiska och ekonomiska makten.
Indianrörelsen CONAIE, som samlar alla ursprungsfolk, har tillsammans med landets fackföreningar och övriga folkrörelser varit ledande i protesterna mot sittande regeringar de senaste åren. De har krävt att en del av oljepengarna ska komma den fattiga majoriteten av befolkningen till godo.
President Rafael Correa har lovat att genomföra en ”medborgarrevolution” som ska ge majoriteten i landet bättre ekonomiska villkor och större politiskt inflytande. Författningen har skrivits om och ger staten större kontroll över viss industri, såsom gruvdrift, telekommunikationer och oljesektorn. Tack vare höga oljepriser har Correa kunnat fördubbla de offentliga utgifterna och ökat investeringarna i nya skolor, sjukhus, vägar samt ett månatligt bidrag till de fattigaste och till ensamstående mödrar.
I presidentvalet i februari 2013 omvaldes Correa med 57 procent av rösterna. I parlamentsvalet fick den allians som stöder Correa mer än hälften av rösterna och mer än två tredjedelar av mandaten, vilket ger dem makt att på egen hand ändra författningen.
Lagstiftningen ger de flesta anställda rätt att bilda fackföreningar, undantagna är polisen och anställda i offentlig verksamhet som inte är vinstdrivande. För att bilda en fackförening krävs minst 30 anställda. Eftersom 60 procent av alla företag har mindre än 30 anställda är därmed över en miljon arbetare i praktiken berövade sin organisationsrätt.
Innan en strejk kan påbörjas krävs en tiodagars avkylningsperiod och i vissa fall – som för lantarbetarna – 20 karensdagar. Under den tiden måste arbetsgivare och anställda komma överens om hur många som ska förbli i tjänst för att garantera ett minimum av service. Det får aldrig röra sig om mindre än 20 procent av arbetsstyrkan. För att en strejk skall kunna utlysas måste 50 procent av de anställda på företaget, inklusive de oorganiserade, rösta för den.
Statsanställda har i realiteten ingen strejkrätt. Enligt författningen är det förbjudet att stoppa verksamhet inom den offentliga sektorn och särskilt inom hälsovård, utbildning, rättssystemet, socialförsäkringssystemet, vatten- och elförsörjning samt bränsledistribution.
Ecuadors fackföreningsrörelse är splittrad i fyra centralorganisationer, varav IFS-anslutna CEOSL, är störst. Alla fyra centralorganisationerna samverkar inom Frente Unitario de Trabajadores (Arbetarnas förenade front) FUT som bildades 1975 med målsättningen att ena de fackliga organisationerna.
De fackliga organisationerna motarbetas mycket aktivt inom den för exporten viktiga banan- och blomindustrin. Av landets 6 000 bananplantage har endast sju fackföreningar och på de över 500 blomsterodlingsfabrikerna finns bara tre aktiva fackföreningar.
Uppdaterat mars 2013
Johan Schmidt
För mer information, kontakta regionansvarig:
info@lotcobistand.org
