LO-TCO Biståndsnämnd

Indien är ett mångkulturellt land med gigantiska klassklyftor. Fackföreningsrörelsen är stark i den södra delen av landet och inom vissa sektorer av arbetsmarknaden. Ett problem är dock att de fackliga organisationerna är splittrade och kopplade till olika politiska partier.

Indien är världens största demokrati med över en miljard invånare. Det är en stat med gigantiska klyftor och många skilda ekonomier. I Indien finns också många olika etniska
grupper och där talas över 300 olika språk.

En lång period efter självständigheten var Kongresspartiet styrande i Indien. Kongresspartiet kunde länge leva på sin status genom medlemmar som Mahatma Gandhi. Men under 1990-talet bröts Kongresspartiets dominans till förmån för det hindunationalistiska partiet BJP (Bharatija Janata Party).Vid valet 2004 återtog dock kongresspartiet makten. Det innebar en stor seger för partiets italienskfödda ledare Sonia Gandhi. Hon avstod emellertid från att själv besätta posten som premiärminister. Till nu premiärminister utsågs istället Manmohan Singh som tillhör den sikhiska minoriteten i landet. En förhoppning är att utnämnandet ska överbrygga den spricka som funnits mellan landets sikhiska grupp och kongresspartiet sedan den dåvarande premiärministern Indira Gandhi mördades 1984 av sina sikhiska livvakter. En annan förhoppning är att kongresspartiets seger i valet ska mildra de motsättningar mellan som under senare år förekommit mellan hindufundamentalister som angripit kristna och muslimer. I framför allt delstaten Gujarat har tusentals muslimer dödats av fanatiska hindunationalister.

Arbetsmarknaden i Indien är extremt differentierad. De flesta människor i Indien arbetar i ålderdomligt jordbruk, ofta saknas moderna redskap. Men i Indien finns också moderna dataföretag, en stor kärnkraftsindustri och produktion av avancerade vapen och egna rymdfarkoster. Av den totala arbetskraften, cirka 500 miljoner människor, är mellan fem och tio procent fackligt organiserade. 70 procent bor på landsbygden och arbetar som jordbrukare, av dessa är få fackligt anslutna. Före Indiens självständighet år 1947 deltog Indiens fackliga rörelser aktivt i kampen mot engelsmännen. Detta har kommit att prägla de fackliga organisationerna, som vuxit fram parallellt med de politiska partierna.

Vid sidan av jordbruket är kläd- och textilproduktion den viktigaste branschen i landet. Den står för 14 procent av den industriella produktionen, för 16 procent av landets export och fyra procent av landets BNP. Totalt sett sysselsätter kläd- och textilproduktionen 35 miljoner människor. Flera svenska företag använder sig av leverantörer i Indien, däribland H&M, Lindex och Indiska. Flera studier visar dock att den fackliga organisationsgraden är låg vid dessa leverantörsfabriker.

De fackliga centralorganisationerna är splittrade efter två huvudlinjer:
- För det första religiös hemvist: Hinduer och muslimer tillhör ofta olika fackföreningar, även om de verkar på samma arbetsplats.
- För det andra partipolitisk dominans/styrning: Kända exempel är Kongresspartiets styrning av centralorganisationen INTUC, BJP:s (konservativa hinduer) kontroll av den fackliga centralorganisationen BMS samt de två kommunistpartiernas dominans
av AITUC respektive CITU.

De största fackliga centralorganisationerna är i ordningsföljd:
– BMS (Bhartiya Majdor Sangh) med 3,1 miljoner medlemmar.
– INTUC (Indian National Trade Union Congress) med 2,7 miljoner medlemmar.
– CITU (Centre of Indian Trade Unions) med 1,7 miljoner medlemmar.
– HMS (Hind Majdoor Sabha) med 1,4 miljoner medlemmar.
– AITUC (All India Trade Union Congress) med 0,9 miljoner medlemmar.

INTUC och HMS är anslutna till ITUC (International Trade Union Confederation), CITU tillhör den kommunistiska fackliga internationalen WFTU.

I själva verket är samhörigheten med den egna religionen och folkgruppen helt avgörande vid val av facklig organisation för det stora flertalet av de indier som är fackligt organiserade. De för oss i västerlandet viktiga klassfrågorna talas det visserligen mycket om, men i praktiken är de att betrakta som andrahandsfrågor för den vanlige indiska fackföreningsmedlemmen. Därtill kommer kasttillhörighet, som en viktig, men officiellt förnekad, faktor vid val av fackliga ledare. De ofta ganska avsevärda medlemsintäkterna stannar praktiskt taget alltid på lokal förbundsnivå. Delstatsfederationer, för att inte tala om nationella federationer eller centralorganisationer, får dela på småsmulor från den gemensamma kakan. Resultatet blir att långsiktiga fackliga nationella kraftansträngningar blir i det närmaste omöjliga utan finansiellt stöd utifrån av något slag. Trots att både de ekonomiska och mänskliga resurserna totalt sett kanske finns inom organisationen.
Detta gör i sin tur de nationella organisationerna känsliga för stöd från olika utomstående intressen.

Partipolitiseringen av fackföreningsrörelsen har även lett till en extrem lokal splittring. På en och samma arbetsplats finns ofta många konkurrerande fackföreningar. Industrier med uppåt 20 fackföreningar är inte ovanligt. Det högsta antal som hittills observerats är ett indiskt livsmedelsföretag med 64 registrerade fackföreningar! Den fackliga splittringen
har allvarligt motverkat de anställdas intressen. Ansvaret måste läggas på de partipolitiska eliterna. Varje parti anser sig i dag ha behov av en egen facklig gren. Bildandet av nya partier följs som regel av nya fackföreningar och partisplittringar följs av fackliga splittringar.

Men det finns också några fackförbund som inte tillhör någon av Indiens stora centralorganisationer eller som bara tillhör en centralorganisation på delstatsnivå. Ett exempel på ett oberoende, men landsomfattande förbund är lärarfacket AIPFT.

En speciell facklig rörelse är Self-Employed Womens Association (SEWA) som enbart organiserar kvinnor inom den informella sektorn. Organisationen har successivt vuxit i styrka och har idag 800 000 medlemmar, varav hälften finns i delstaten Gujarat, där också organisationens huvudkontor är beläget. SEWA räknas idag till en av de nationella fackliga rörelserna och är medlem av International Trade Union Confederation (ITUC).

En nybildad facklig sammanslutning är New Trade Union Initiative (NTUI). Ett uttalat mål för NTUI är att kunna ena arbetare oavsett partipolitisk tillhörighet, därför har man också tydligt markerat sin politiska obundenhet. Ännu så länge har dock NTUI få medlemmar.

Uppdaterat januari 2007
Mats Wingborg