LO-TCO Biståndsnämnd

Många asiatiska låglöneindustrier har flyttat till Bangladesh. Trots detta är landet fortfarande ett mycket fattigt jordbruksland. Fackföreningsrörelsen i Bangladesh är extremt splittrad och spelar en marginell roll i den politiska kampen. Endast inom textil- och tygindustrin har fackliga organisationer inflytande.

Trots att Dhaka är en av Asiens största städer är Bangladesh som helhet föga urbaniserat. 80 procent av befolkningen lever på landbygden och hela 60 procent av arbetskraften arbetar inom jordbruket. Även i städerna är den informella sektorn extremt stor, det vill säga många arbetar utan att ha någon anställning. Bangladesh beskrivs ofta som ett land som är extremt beroende av biståndsmedel. Den bilden är riktig, men det är också sant att det skett en snabb ekonomisk utveckling i landet under det senaste decenniet. Många asiatiska låglöneindustrier har flyttat dit, främst från de asiatiska tigerstaterna. Bara inom textilindustrin har antalet arbetstillfällen ökat med 1,5 miljoner, oftast är det fattiga kvinnor som anställs.

Fackföreningsrörelsen i Bangladesh är extremt splittrad och spelar en marginell roll i den politiska kampen. Endast inom några få branscher har fackliga organisationer ett reellt inflytande. Hit hör främst textil- och tygindustrin. Det existerar för närvarande 25 fackliga centralorganisationer i Bangladesh. De flesta är kopplade till något av landets politiska partier. Särskilt stort inflytande över fackföreningsrörelsen har de tre dominerande partierna – Awami League, Bangladesh National Party och Jatiya Party – som alla vid något tillfälle innehaft regeringsmakten. Endast en liten grupp fackföreningar, bland annat några förbund inom textilområdet, är partipolitiskt obundna.

Strejker är mycket vanliga, ibland handlar kraven om klassiska fackliga frågor som lön eller arbetsmiljö, men oftast har strejkerna ett partipolitiskt syfte. Oppositionspartier utlyser regelmässigt strejker i protest mot den sittande regeringen. Under de två senaste åren har nästan alla strejker varit uttryck för den bittra fiendskapen mellan den nuvarande premiärminister Begum Khaleda Zia, ledare inom Bangladesh National Party och Sheikh Hasina Wajed, ledare för Awami Leauge. Begum Khaleda Zia återtog makten vid landets senaste val 2001 efter fem år i opposition. Striden mellan de två kvinnliga politiska ledarna har successivt blivit mer aggressiv och resulterat i hundratals strejker och protestmöten, men det är svårt att se att det finns tydliga politiska skiljelinjer mellan dem och de partier de representerar, det handlar snarare om personlig maktkamp.

De flesta fackliga centralorganisationer saknar förankring på arbetsplatserna, ofta finns endast ett kontor i Dhaka och ett antal spridda medlemmar. Några av centralorganisationerna lever helt på utländskt bistånd och kan strunta i att ta in medlemsavgifter. Totalt är endast tre procent av arbetskraften fackligt organiserad, en andel som är jämförbar med Pakistan men ligger klart under andra länder
i området som Indien, Nepal eller Sri Lanka. Den sektor av arbetslivet med högst facklig organisationsgrad är textil- och tygindustrin. Flera av de stora tygtillverkarna är statliga – och det är på de statliga fabrikerna som fackföreningsrörelsen har sin starkaste bas. Inom klädindustrin är bilden mer splittrad. På somliga industrier är organisationsgraden hög, men på de flesta fabriker finns inga fackliga organisationer alls.

Under 2004 beslutade parlamentet i Bangladesh att de anställda i landets ekonomiska frizoner ska få rätten att bilda lokala fackliga organisationer, de får dock inte rätt att ansluta sig till nationella fackförbund. Likaså är de förbjudna att bedriva "politisk" verksamhet. Beslutet om att tillåta viss facklig verksamhet i frizonerna har antagits efter kraftiga påtryckningar från den amerikanska fackföreningsrörelsen AFL-CIO. Fackliga ledare i USA har krävt att den amerikanska regeringen skulle neka Bangladesh handelsfördelar om förbudet mot fackliga verksamhet i frizonerna stod kvar. Inför risken att få betala höger tullar har regeringen i Bangladesh backat

I januari 2005 tog Världshandelsorganisationen WTO bort kvoterna för handel med textil och kläder. Många bedömare trodde då att förändringen skulle vara till förfång för stater som Bangladesh och istället gynna de stora klädproducenterna som Kina och Indien. Sedan kvoterna togs bort har dock Bangladesh ökat sin klädexport. Men detta har skett genom att ytterligare pressa priserna, något som har gått ut över de anställdas löner. De extremt låga lönerna och dåliga villkoren inom klädindustrin har i sin tur lett till upptrappade protester. Efter stora demonstrationer tillsatte regeringen i maj 2006 en lönekommission, där både arbetare och arbetsgivare finns representerade. Den 12 september lade kommissionen fram ett förslag om en höjning av minimilönerna. Men de fackliga organisationerna anser att löneförslaget är för lågt – och arbetsgivarna att det är för högt. Den låsta situationen har skapat ytterligare spänningar.


Uppdaterat januari 2007
Mats Wingborg