LO-TCO Biståndsnämnd

Mexiko styrdes under i princip hela 1900-talet av ett parti, PRI, som i teorin stod för en radikal politik med syfte att bygga en välfärdsstat. Men i praktiken utvecklades Mexiko till en enpartistat med en maktfullkomlig partielit och kvardröjande sociala orättvisor. Trots att politiken och ekonomin i Mexiko har moderniserats det senaste decenniet lever ännu en stor del av befolkningen i djup fattigdom.

Som ett resultat av den mexikanska revolutionen antogs 1917 en radikal författning som föreskrev livegenskapens avskaffande, statligt övertagande av storgodsen och fördelning av mark till småbönderna. Dessutom beskars katolska kyrkans makt och mexikanerna fick organisations- och strejkrätt. Revolutionen skapade det parti som idag heter Institutionella revolutionspartiet (PRI) som tog på sig rollen som förvaltare av revolutionens idéer om demokrati och jämlikhet.

En radikal jordreform genomfördes, de utländska oljebolagen nationaliserades och en omfattande industrialisering inleddes. Befolkningen tredubblades från mitten av 1950-talet fram till mitten av 1990-talet då Mexiko kännetecknades av politisk stabilitet, ekonomisk expansion och utbyggnad av sociala skyddssystem och utbildningen.

Men ekonomin höll inte jämna steg med befolkningsökningen och städerna kunde inte svälja all arbetskraft som strömmade till från landsbygden. Arbetslösheten steg och kåkstäder, framför allt i huvudstaden Mexico City, växte fram samtidigt med en omfattande utvandring till USA.

Under 1980-talet genomfördes en omläggning av den ekonomiska politiken med minskat statligt inflytande över ekonomin. Frihandelsavtalet NAFTA mellan Mexiko, USA och Kanada var grundbulten i reformpaketet. Ekonomin avreglerades, utländska investeringar uppmuntrades och statens ägande och inflytande minskades. Många löntagare förlorade köpkraft och under den ekonomiska krisen i mitten av 1990-talet sjönk realinkomsterna kraftigt bland stora grupper.

Sociallagstiftningen försämrades och den mexikanska välfärden utsattes för stor press.
I ett historiskt val i juli 2000 förlorade PRI makten då det konservativa partiet PANs kandidat Vicente Fox vann presidentposten. I juli 2006 valdes PANs kandidat, den Harvardutbildade ekonomen Felipe Calderón, till president.

Fackföreningsrörelsen byggdes upp kring förbund lojala mot det statsbärande partiet PRI. Den största landsorganisationen, ITUC-anslutna CTM, hade i 50 år en och samme ordförande och oberoendet gentemot regeringens politik var mycket begränsat. Efter PRIs fall har partiets grepp om fackföreningsrörelsen minskat.
Mexiko har inte ratificerat ILO:s konvention 98.

De djupa ekonomiska kriserna under 1980- och 90-talen samt marknadsliberaliseringen har pressat tillbaka förbunden samtidigt som den interna splitringen också bidragit till försvagade positioner. 1997 bildades landets första oberoende fackliga konfederation, UNT som säger sig representera 1,5 miljoner medlemmar, det vill säga en fjärdedel så många som den PRI-trogna konfederationen CTM.

Det största antalet övergrepp av fackliga och andra mänskliga rättigheter sker oftast i sammansättningsfabrikerna, så kallade maquiladoras, vid gränsen mot USA. De anställda saknar ofta rätt till sjukersättning, betald semester och andra grundläggande rättigheter. De flesta av de anställda är unga, ensamstående kvinnor. De tvingas genomgå graviditetstester för att få arbete, avskedas om de blir gravida. Sexuella övergrepp och andra former av trakasserier förekommer i stor utsträckning.

Uppdaterat januari 2008
Johan Schmidt

För mer information kontakta regionansvarig:
nathalie.lucasson@lotcobistand.org