LO-TCO Biståndsnämnd

Botswana är republik med flera politiska partier och en relativt stabil ekonomi. Landets överskuggande problemet är hiv/aids. Det finns en facklig centralorganisation; Botswana Federation of Trade Unions (BFTU). Den relativt svaga fackiga rörelsen har vuxit sig något starkare under senare åren.

1885 blev Bechuanaland en brittisk koloni. När landet blev självständigt 1966 togs namnet Botswana.

I hela landet har det skett en omfattande utbyggnad av utbildning (77 % av den vuxna befolkningen är läskunnig) och sjukvård. Alla människor i större samhällen har tillgång till vatten vid kommunala tappställen. Målet - att ingen ska behöva gå mer än 400 meter efter vatten - är så gott som uppnått. Mellan de större orterna löper numera också asfalterade vägar.

Botswana har ett flerpartisystem som domineras helt av det liberalkonservativa Botswana Democratic Party. Partiet har vunnit alla val, senast i oktober 2004 då man vann 44 av 57 mandat. President sedan 1998 är Festus Mogae.

Botswanas ekonomi är fortfarande relativt stabil men ensidig och helt dominerad av diamant- och övrig gruvindustri. 85 procent av exportintäkterna kommer från diamanter. Samtidigt som diamanttillgångarna har medfört ekonomiska framgångar gör det landet sårbart för fluktuationer i världsmarknadspriset. Behovet att differentiera näringslivet är stort. Nedläggningen av en stor bilmonteringsfirma ägd av Volvo och Houndai år 2000 blev ett stort bakslag i dessa strävanden och medförde att ca 1 500 arbetare blev utan jobb. Boskapsskötsel är den andra viktiga näringen i landet. Botswana är köttexportör.

Det allt överskuggande problemet i Botswana är hiv/aids som slår hårt också mot den redan drabbade ekonomin. 2010 beräknas ekonomin ha förlorat ca 30 % av förväntad tillväxt p g a hiv/aids. Regeringen har satsat på fria bromsmediciner för alla drabbade. Flyktingar från Zimbabwe har de senaste åren kommit till Botswana i stor omfattning. I december 2006 löstes en långvarig inrikespolitisk strid då en domstol förklarade att regeringens tvångsförflyttning av San-folket från deras traditionella boplatser i ett viltreservat var olaglig och de fick rätt att flytta tillbaka.

Fackliga organisationer har funnits i Botswana sedan slutet av 40-talet. Det finns idag officiellt endast en facklig centralorganisation; Botswana Federation of Trade Unions (BFTU). Starkast är Gruvarbetareförbundet och Bankmannaförbundet. BFTU har totalt ca 20 000 medlemmar, varav 33 % kvinnor. Organisationsgraden är ca 25 %. BFTU är anslutet till OATUU men inte till ITUC.

I februari 1998 bildades utbrytarorganisation Manual Worker´s Union (MWU). MWU hävdar att man har fler medlemmar än hela BFTU.

Arbetsmarknadslagstiftningen frön 1992 är mycket restriktiv. Enligt lagen krävs att alla fackligt förtroendevalda arbetar heltid inom den sektor som förbundet organiserar. Strejker är lagliga men i praktiken omöjligt att utnyttja p g a den omfattande procedur som kräva innan en strejk kan utlösas. Statstjänstemän har från 2004 rätt att organisera sig fackligt, men lantarbetarna saknar fortfarande rätt att bilda fackföreningar. 2006 och 2007 har gruvfacket utsatts för svåra provokationer av gruvbolagen; bl a har vilda strejker uppmuntrats för att sedan arbetarna ska kunna avskedas.
Många fackliga ledare inom BFTU är engagerade i politiska partier, de flesta i oppositionspartier. I flera frågor råder skarpa motsättningar mellan den fackliga rörelsen och den politiska makten.

Under senare år har BFTU arbetat med alfabetiseringskampanjer tillsammans med andra folkrörelser. Det har stärkt BFTU:s organisation på landsbygden. BFTU har dock mycket begränsade resurser och spelar en relativt liten roll i Botswanas samhällsliv.

Uppdaterad januari 2008
Kjell Kampe,

För mer information, kontakta regionansvarig:
solveig.wickman@lotcobistand.org