LO-TCO Biståndsnämnd

Efter ett fritt fall i ekonomin i början av 2000-talet är Argentina på väg ur sin djupa kris. Ekonomin växer igen, landet har betalat tillbaka hela sin skuld till Internationella Valutafonden och andelen argentinare som lever i fattigdom har minskat till 27 procent, en halvering jämfört med 2002. Hög inflation och sociala problem är nu de stora utmaningarna för regeringen. I november 2007 tillträdde Cristina Fernández de Kirchner som landets första folkvalda kvinnliga president.

Argentina är rikt på naturtillgångar, främst det bördiga Pampas som föder stora boskapshjordar. I landet finns också en lång rad mineralfyndigheter. Juan Peróns protektionistiskt exportinriktade politik på 1940- och 1950-talen skapade år av god tillväxt och Argentina tillhörde världens tio rikaste länder. Exporten av jordbruksprodukter användes för att finansiera en inhemsk industrialisering. Men då militärregimen mellan åren 1976-1983 försökt öppna den skyddade ekonomin mot omvärlden visade sig industrin inte klara av konkurrensen och stora delar av tidigare tullskydd industri slogs ut. Samtidigt fick exporten av jordbruksprodukter svårt att konkurrera på världsmarknaden. Militärregimens repressiva politik, uppemot 30 000 människor beräknas ha mördats, och misslyckade ekonomiska reformer skapade en djupgående kris som Argentina fortfarande brottas med.

Efter juntatiden försökte civila regeringar få kontroll över den sjunkande ekonomin. Kamp mot skenande inflation och utlandsskuld blev prioriterade uppgifter. Flera radikala omstruktureringar av ekonomin med valutareformer, avregleringar, ökad frihandel och privatiseringar genomfördes. Efter en inledande återhämtningsperiod slutade dock de flesta reformförsöken i nya kriser och levnadsstandarden sjönk dramatiskt under 1980- och 1990-talen. 1998 – 2002 föll BNP med sammanlagt 20%. Galopperande arbetslöshet ledde till ökad fattigdom och ett vidgat gap mellan fattiga och samhällets rika. När krisen var som värst levde hälften av befolkningen under fattigdomsgränsen.

I samband med krisen växte de arbetslösas rörelse, de så kallade piqueteros, till en av de starkaste politiska krafterna. De ledde mängder av demonstrationer och protester men peronistpartiet under ledning av förre presidenten Néstor Kirchner lyckades få stöd av den största falangen inom piqueteros.

Den fackliga strukturen, traditionellt mycket enhetlig, har sina rötter i Juan Perons korporativistiska politik. I utbyte mot politisk lojalitet fick fackföreningsrörelsen vissa privilegier och en relativt stark ställning på arbetsmarknaden.

Alla löntagare (utom militär personal) har rätt att fritt bilda och gå med i fackföreningar. Två eller flera fackföreningar kan bilda en federation och två eller fler federationer kan grunda en konfederation. Endast en fackförening per industrisektor och geografisk region har rätt att förhandla om kollektivavtal, samla in avgifter och utlysa strejk. Kollektiva förhandlingar är tillåtna på regional, provins- och företagsnivå. För att ett kollektivavtal ska vara bindande måste det godkännas av Arbetsmarknadsministeriet.

Strejkrätten är lagligt erkänd. Fackföreningar på gräsrotsnivå kan dock tvingas till 15 dagars medlingsförsök innan de har rätt att inleda en strejk. Båda parter i en konflikt har rätt att begära förhandling. Medlaren kan förlänga förhandlingsperioden ytterligare fem dagar om inget avtal uppnåtts.

Den största centralorganisationen, peronistiska Confederación General del Trabajo (CGT) bildades 1930 och representerar majoriteten av landets fackförbund. Under 1990-talets privatiserings- och åtstramningspolitik försvagade fackets inflytande. Den ekonomiska och politiska krisen har också lett till splittringar inom CGT.

Den fackliga centralorganisationen Central de los Trabajadores Argentinos (CTA), har de senaste åren flera gånger förvägrats officiellt erkännande av arbetsmarknadsministeriet.

Uppdaterat januari 2008
Johan Schmidt

För mer information kontakta regionansvarig:
nathalie.lucasson@lotcobistand.org