LO-TCO Biståndsnämnd

LO-TCO Biståndsnämnd Choose language Español Français English
 
 



Sydafrika

Den fackliga rörelsen i Sydafrika är Afrikas starkaste. Med Congress of South African Trade Unions, COSATU, i spetsen spelade fackföreningsrörelsen en avgörande roll i befrielsekampen mot apartheid. I dag är förhållandet mellan regeringen och facket inte lika friktionsfritt.

Under 70- och 80-talen byggdes den sydafrikanska fackföreningsrörelsen upp till en mäktig organisation som kom att spela en nyckelroll i kampen mot apartheid och klassförtryck. Att facket fick en sådan framträdande roll berodde delvis på att andra demokratiska rörelser var förbjudna, men också på att facket var en demokratisk organisation som genom ett framgångsrikt arbete lyckats samla ett brett folkligt stöd.

Den sydafrikanska fackföreningsrörelsen har också fungerat som en rekryteringsbas för både ANC (African National Congress) och PAC (Pan African Congress), vilket lett till att många f d fackliga ledare nu finns i den politiska ledningen.

I det tredje fria valet i april 2004 fick ANC 69,74% av rösterna och Nelson Mandelas efterträdare Thabo Mbeki omvaldes för ytterligare en 5-årsperiod. ANC har skakats av flera korruptionsskandaler och inför ANC:s kongress i december 2007 var organisationen splittrad. Den sparkade vicepresidenten Jacob Zuma valdes till ledare i strid med president Mbeki. Åtal har väckts mot Zuma för korruption och skattefusk.

Sydafrika är ett utvecklingsland som ekonomiskt tillhör medelinkomstländerna i världen. Landet har stora naturtillgångar, ett utvecklat finansiellt system och god infrastruktur. Börsen är en av världens tio största. Men tillväxten har inte kunnat råda bot på den 30-procentiga arbetslösheten och eftersläpande problem från apartheidtiden med extrem fattigdom bland stora grupper, kriminalitet och korruption utgör stora problem.

Till detta kommer aidsproblematiken där Sydafrika är ett av de värst drabbade länderna i världen. President Mbekis långa vägran att se en koppling mellan hiv och aids har fördröjt kampen mot sjukdomen hiv/aids och därmed en ökande fattigdom.

Grannländerna i södra Afrika hade hoppats på bättre handelsrelationer med Sydafrika, men Sydafrika har fört en relativt protektionistisk politik och inte öppnat sin hemmamarknad.

Den fackliga organisationsgraden är jämförelsevis hög och har ökat under senare år. Nära fem miljoner är fackligt anslutna vilket innebär en organisationsgrad på ca 30%. Det är dock en stor variation mellan olika sektorer; inom gruv-, beklädnads-, textil- och de halvstatliga sektorerna, som transport och telekommunikation är närmare 90% organiserade medan endast är ett fåtal av Sydafrikas 1,7 miljoner lantarbetare och hushållsanställda är fackligt anslutna. Fram till 1995 då en ny arbetsmarknadslagstiftning antogs stod dessa grupper utanför arbetslagstiftningen. Lagar som reglerar arbetstid och semester för hembiträden och som ger lantarbetare rätt att förhandla om kollektivavtal har också införts, liksom en lag om minimilöner för lantarbetare och hembiträden som började gälla i mars 2003.

Allt detta är en framgång för de fackliga organisationerna som arbetar hårt för att involvera den informella sektorn i det fackliga arbetet. De viktigaste fackliga frågorna i Sydafrika idag är arbetslösheten och kampen mot hiv/aids.

År 2000 intensifierades takten i privatiseringen av näringslivet och nya besparingar i den offentliga sektorn infördes, allt i ett försök att åter dra till sig internationella investeringar. Politiken har mött stark kritik från fackföreningsrörelsen och samarbetet mellan ANC - COSATU och kommunistpartiet har utsatts för allt svårare påfrestningar.

Fackföreningsrörelsen har dock tvingats söka en ny roll som en mer renodlad facklig rörelse i en marknadsekonomi. För att lyckas måste man inte bara definiera om sin nya roll utan också förena försvaret av arbetarnas intressen med viljan att stödja och fördjupa en demokratisk utveckling.

I ITUC:s rapport om brott mot de fackliga rättigheterna för år 2007 konstateras att situationen för facken fortsatt att försämrats och grova kränkningar av rätten att organisera sig fackligt har skett. Privatiseringsprocessen har också visat på brister i förhandlingsrätten inom den offentliga sektorn. Privatiseringar sker ofta utan konsultationer med facken och våld från polis och företagens ledning blir allt vanligare. En ledare för transportarbetarfacket blev skjuten till döds utanför sitt hem, polisen har öppnat eld mot fackliga demonstrationer vid ett flertal tillfällen 2006.

Arbetslösheten i Sydafrika ligger idag på över 36% och fler arbetstillfällen försvinner hela tiden på grund av privatiseringen av statliga företag samt omstruktureringen av kommunförvaltningen. En av 10 arbetare inom den offentliga sektorn har förlorat sitt jobb. Miljontals människor, främst på landsbygden, lever enbart på den hjälp de kan få från sina få arbetande släktingar. Arbete inom den informella sektorn ökar.

Idag finns tre fackliga centralorganisationer i Sydafrika:
- Congress of South African Trade Unions (COSATU) med 1 800 000 medlemmar,
- SACOTU (South African Congress of Trade Unions),
- Confederation of South African Workers' Unions (CONSAWU) med 200 000 medlemmar.

Alla tre är anslutna till ITUC. COSATU och SACOTU är dessutom anslutna till OATUU (Organisation of African Trade Union).

COSATU är den mest betydelsefulla och står politiskt mycket nära ANC vilket utan tvekan bidragit till ANCs stora framgångar i de politiska valen. Sedan början av 90-talet finns också en formell allians mellan COSATU, ANC och SACP (kommunistpartiet). COSATU drev även, som en av parterna i alliansen, igenom att ett särskilt valprogram utarbetades som drog upp riktlinjerna för hur den framtida demokratin skulle fungera.

SACOTU bildades i november 2007 som en sammanslagning av FEDUSA, ett tjänstemannafack som traditionellt haft ett ledarskikt som dominerats av vita och NACTU som stått närmare den panafrikanska rörelsen. SACOTU är politiskt obundet.

Internationella unionen för livsmedelsarbetare m fl, Byggnadsinternationalen och Internationella Metallfederationen har sina kontor för Afrika i Sydafrika.

Uppdaterad januari 2008
Kjell Kampe

För mer information, kontakta regionansvarig:
solveig.wickman@lotcobistand.org

upp

Utskriftsformat
Projekt i Sydafrika:

pil Organisering av tjänstemän i metallsektorn i Sydafrika

pil Organisationsutveckling av metallarbetarförbund i Sydafrika

pil Musiker i Sydafrika

pil Handelsanställda i Sydafrika

pil Ensamarbetande kvinnor inom gatuhandeln i Sydafrika

pil Hiv/aids-kampanj inom Sydafrikas polisförbund

pil Skyddsombud i lantbrukssektorn

Statsskick: Republik, enhetsstat
Yta: 1 221 037 km²
Huvudstad: Pretoria 1,2 miljoner
Invånare: 45,2 miljoner
Språk: engelska, afrikaans, ndebele, nordsotho, sydsotho, siswati (swazi), tsonga, tswana, venda, xhosa och zulu är alla officiella språk
Religion: ca 75% kristna. Ca 15% Afrikanska traditionella religioner, samt grupper av hinduer, muslimer och judar
Human Development Index: - Rangordning 2005: 121, Värde: 0,674
Rangordning 2003: 119, Värde: 0,666
BNP/invånare: 5 411 US$
Grundläggande ILO-konventioner som ratificerats: 29, 87, 98, 100, 105, 111, 138, 182 (samtliga)
Fackliga centralorganisationer: Congress of South Africa Trade Unions (COSATU),
Federation of Unions of South Africa (FEDUSA),
National Council of Trade Unions (NACTU)

Chosa-kvinnor vid seminarium med Self Employed Womens' Union
Chosa-kvinnor vid seminarium med Self Employed Womens' Union
 
LO logotypTCO logotyp LO-TCO Biståndsnämnd, Upplandsgatan 3, 111 23 Stockholm, Tel: 08-796 28 80 Fax: 08-24 97 94, E-post: info@lotcobistand.org