LO-TCO Biståndsnämnd

Angola blev självständig först 1975. Inbördeskrig har pågått fram till år 2002. Landet har enorma naturrikedomar. Det finns tre fackliga centralorganisationer, men det är svårt att bedriva facklig verksamhet i dagens Angola.

Befrielsekriget mot den portugisiska kolonialmakten leddes av de tre befrielserörelserna MPLA, FNLA och Unita. Efter fascismens fall i Portugal 1974 vann Angola sin självständighet 1975.

Striderna upphörde emellertid inte utan övergick till kamp mellan de rivaliserande befrielsearméerna. Sovjet och Kuba stödde MPLA, medan Unita stöddes av USA och Sydafrika. MPLA kom att kontrollera huvudstaden Luanda och regeringsmakten, Unita opererade från baser både i norr och söder.

2002 tog kriget en ny vändning då Unitas ledar Jonas Savimbi dödades. Därmed tycks det 27 år långa inbördeskriget vara avslutat. MPLA och Unita har enats om ett förslag till en ny konstitution som parlamentet ska ta ställning till. Val som utlovats till 2005 har skjutits upp vid flera tillfällen. Nu aktuella datum maj-augusti 2008 för parlamentsval och maj-augusti 2009 för presidentval.

Angola har mycket stora naturrikedomar i form av olja och diamanter. Hälften av oljan ligger utanför enklaven Cabindas kust (ett mindre landområde norr om Kongoflodens utflöde, avskilt från övriga Angola av Kongo-Kinshasa). Ett fredsavtal med separatiströrelsen i Cabinda undertecknades i augusti 2006, men har inte godkänts av alla grupperingar. 2006 blev Angola medlem i OPEC. Utöver olja finns vattenkraft, rika fiskevatten och bördiga jordar. Krigen har dock totalt demolerat infrastrukturen och landminor utgör ett enormt problem. Landet finns med på FN:s lista över minst utvecklade länder. I viss förbättring av försörjningsläget har dock skett under de senaste åren.

União Nacional de Trabalhadores Angolanos (UNTA) bildades i slutet av 1950-talet. När MPLA kom till makten blev UNTA den enda fackliga centralorganisationen i landet och har varit nära knuten till regeringen.

UNTA har i huvudsak haft sin bas bland statsanställda i huvudstaden Luanda. UNTA är för närvarande delat i två läger där den ena strömningen vill bli politiskt oberoende och den andra fortsätta ett nära samarbete med MPLA. UNTA, hade 1 nov 2006 då ITUC bildades 159 012 medlemmar. UNTA är också medlem i OATUU.

1996 bröt sig sju fackförbund ur UNTA och bildade Central Geral de Sindicatos Independentes e Livres de Angola (CGSILA). Organisationen som har 51 000 medlemmar i sju förbund är också anslutet till ITUC. Bildandet av det fristående CGSILA utgjorde ett viktigt genombrott i kampen för de demokratiska fri- och rättigheterna i landet.
Idag existerar ytterligare en centralorganisation Central Sindical Angolana (CSA). CSA som tidigare verkat i exil i Zaire. CSA saknar internationell anslutning.

Den fackliga verksamheten som i stort sett legat nere under inbördeskriget har börjat repa sig. De mycket begränsade fackliga rättigheterna som finns i lagstiftning följs dock sällan i praktiken. Myndigheternas godkännande krävs t ex för att hålla större möten och regeringsfientliga organisationer får ofta avslag på ansökan. Vissa konsultationer med regeringen förekommer, men inga direkta kollektivavtalsförhandlingar. Strejker förekommer. Barnarbete är utbrett och närmare en halv miljon barn i åldern 10 – 14 år beräknas vara berörda.

Uppdaterad januari 2008
Kjell Kampe,

För mer information, kontakta regionansvarig:
solveig.wickman@lotcobistand.org