LO-TCO Biståndsnämnd

Med 140 miljoner invånare och stora oljetillgångar är Nigeria den oomtvistade stormakten i Västafrika. 1999 hölls fria val för första gången på 20 år. Situationen för facken förbättrades då snabbt men har nu åter försämrats. Nigeria Labour Congress (NLC) är Afrikas största centralorganisation.

Nigeria blev självständigt från Storbritannien 1960. Befolkningen domineras av tre stora befolkningsgrupper, de muslimska hausa i norr, de kristna ibo i sydost och de kristna/muslimska yoruba i sydväst. Vid flera tillfällen har konflikter blossat upp mellan dessa tre grupper. Den allvarligaste var Biafrakriget mellan 1967 och 1969 då den Ibodominerade, oljerika sydöstra delen av landet försökte bryta sig ur federationen.

Den militärregim som sedan styrde landet lyckades oväntat väl med att ena landet. Det skedde samtidigt som oljepriserna sköt i höjden och Nigerias exportinkomster var mycket höga. Även om det mesta av oljepengarna gick rakt ner i fickorna på makthavarna och de breda folklagren inte märkte så mycket av oljepengarna byggdes vägnätet och infrastrukturen upp under mitten av 1970-talet.

Koncentrationen på oljeindustrin har dock medfört att andra delar av näringslivet försummats. Det gäller i synnerhet jordbrukssektorn som tack vare den konstlat höga nivån på den nigerianska nairan inte kunde konkurrera med den billiga livsmedelsimporten. Oljeboomen satte därmed också fart på urbaniseringsprocessen och Lagos - landets kommersiella centrum - växer ohejdat.

Från 1984 till 1998 styrdes Nigeria av militärregimer. En demokratiseringsprocess hade kommit så långt att presidentval hölls 1993, men när det stod klart att den socialdemokratiske kandidaten Moshood Abiola vunnit annullerades valet. Under hösten 1993 grep arméns starke man, general Sanny Abacha, makten i en ny kupp. Abiola som levde i landsflykt ett år återkom i juni 1994 och utropade sig till president. Han greps och fängslades. Oroligheter och strejker pågick under ett års tid. Förtrycket hårdnade påtagligt under Abacharegimens sista år.

När Abacha hastigt avled 1998 tog demokratiseringen fart och i februari 1999 kunde presidentval hållas. PDP:s (People’s Democratic party) kandidat Olusegun Obasanjo som då blev vald var den ende militäre ledare som tidigare självmant (1979) lämnat över makten till en civil regering. Han återvaldes 2003. I starkt kritiserade presidentval 2007 vann åter PDP:s kandidat Yar’Adua. I parlamentsvalen vann PDP i 28 av de 36 delstaterna. Yar’Adua har bildat en samlingsregering i försök att ena landet. Han har också satsat på att försök lösa konflikterna i det oljerika Nigerdeltat där det varit oroligt i många år.

Nigerias fackliga centralorganisation Nigeria Labour Congress (NLC) är den starkaste folkliga organisationen i landet och fungerar också de facto som den starkaste motkraften mot regimen. I november 2006 hade NLC 2 000 000 medlemmar och är därmed Afrikas största fackliga organisation. NLC består av 29 medlemsförbund.

Det största medlemsförbundet är lärarförbundet NUT, Nigeria Union of Teachers, med ca 300 000 medlemmar. Därutöver finns över 20 tjänstemannaförbund, som tidigare inte tilläts ansluta sig till NLC med motiveringen att de jämställs med arbetsgivarförbund. Sedan 2002 är det dock möjligt för de högre tjänstemännen att organisera sig fackligt och ytterligare en centralorganisation Trade Union Congress, of Nigeria, TUC med 500 000 medlemmar har bildats. Flera tjänstemannaorganisationer har ändå anslutit sig till NLC och diskussioner om ett samgående har aktualiserats. Både NLC och TUC är anslutna till ITUC.

Under 1980-talet inleddes de förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter som sedermera ledde fram till en rad nya detaljerade föreskrifter, som i andra stater normalt hör till arbetsmarknadslagstiftningen. I regelsamlingen ingår rätten att sluta kollektivavtal, rätten att strejka med mera. På denna uppgörelse svarade den nigerianska regimen med att utfärda förbud mot kollektiva avtalsförhandlingar, mot strejker och lockouter.

I själva verket har Nigerias militära regim aktivt försökt att styra fackföreningsrörelsen under flera decennier. Vid åtskilliga tillfällen har dessa maktanspråk övergått till rent förtryck, speciellt under militärdiktaturens sista år. Under strejkaktionerna sommaren och hösten 1994 fängslades hela NLCs ledarskikt och de centrala företrädarna för oljearbetarnas två fackförbund Nupeng och Pengassan. Regeringen utsåg en civil administratör att leda organisationerna.

Efter militärregimens fall ägde påtagliga förbättringar rum. De antifackliga förordningar som den förra regimen infört i fackföreningslagen upphävdes eller ändrades. I januari 1999 fick man t ex åter rätten att tillhöra internationella fackliga organisationer. Samma månad höll Nigeria Labour Congress, (NLC) demokratiska val vid sin nationella ombudskongress. De senaste åren har de fackliga förhållandena åter försämrats avsevärt. Det hänger bl a samman med de oroligheter som landets drabbats av i samband med att de islamistiska fundamentalisterna vuxit sig allt starkare i den norra delen av landet där sharialag införts i 12 delstater och att självständighetssträvanden för Biafra åter börjat höras.

Motsättningarna mellan regeringen och NLC har också skärpts och regeringen har hotat ”avregistrera” NLC. Förhållandena i de växande frizonerna är omvittnat dåliga och facklig verksamhet omöjliggörs. Avskaffandet av kvotering inom textilbranschen har slagit hårt mot landets tidigare starka textilindustri. Regeringens oljeprishöjningar och misskötsel av den statliga oljeindustrin varit en prioriterad fråga för NLC och flera strejker har genomförts. 2004 uttalade sig en appellationsdomstol till fördel för NLC och begärde att regeringen skulle dra tillbaka den senaste höjningen. 2005 ändrades fackföreningslagen och strejkrätten begränsades till att gälla ”tvister om rättigheter” – vilket hindrar facken från att strejka mot impopulär regeringspolitik som höjda oljepriser.

NLC har begärt att Högsta domstolen ska ta ställning till om detta strider mot konstitutionen och internationella konventioner som Nigeria har godkänt. Genom att öppna för total frihet att bilda fackliga paraplyorganisationer kan också den nya lagen splittra fackföreningsrörelsen. Samma år inrättades också en arbetsdomstol som kan göra att tvister på arbetsområdet avgörs fortare oc enhetligt över landet, något som facken är positiva till.

2006 och 2007 har motsättningarna skärpts ytterligare; dödsskjutningar vid demonstrationer och inblandning i interna fackliga frågor från myndigheter har ökat. I januari 2008 mördades transportarbetarnas ordförande i Lagos.

Uppdaterad januari 2008
Kjell Kampe

För mer information, kontakta regionansvarig:
solveig.wickman@lotcobistand.org