LO-TCO Biståndsnämnd

Libyen har en lång historia med många olika härskare. Dagens Libyen är mest känt för sin olja och despotiske ledare Muammar Quadhafi. Oljan ger befolkningen en relativt hög levnadsstandard. Den enda fackliga centralorganisationen är regeringskontrollerad. Grundläggande fackliga rättigheter saknas.

Libyen koloniserades första gången av fenicierna 1200 före Kristus. Sedan har många olika härskare följt i området; Khartago, Grekerna, Rom, Vandaler, arabiska dynastier, spanjorer, turkar. Efter många års hårt motstånd lyckades Italien annektera Libyen 1931.

Libyen blev ett självständigt kungadöme 1951. 1969 tog Muhammar Kadhafi makten genom en statskupp och landet blev republik. Han vände sig starkt mot såväl den inhemska feodalismen som det västerländska inflytandet.
Försök att ena arabvärlden och att skapa en union med Egypten har misslyckats. Kadhafi stödde Irak under Gulfkriget 1990/91 och har länge anklagats av USA för att stödja terrorism och internationell brottslighet.

Sedan slutet av 90-talet har Kadhafi försökt förbättra relationerna med väst, bl a genom att acceptera en rättegång i Holland mot de libyer som anklagats för Lockerbyattentatet. Som ett led i USA:s krig mot terrorismen har det framkommit att man fört samtal med Libyen om för att försöka förbättra relationen mellan länderna. Libyens intresse för samarbete med Afrika söder om Sahara har ökat i takt med att motsättningarna med övriga arabländer vuxit. I oktober 2002 lämnade Libyen Arabförbundet.

Oljeboomen på 60-talet medförde ekonomiska reformer. Oljan står för 80% av Libyens exportinkomster. Intäkterna har använts för en snabb utbyggnad av landets infrastruktur, vägar, järnvägar, men också utbildning och hälsovård. Enorma summor har också nyttjats för att bygga upp det militära försvaret.

Quadhafi har utvecklat en särskild form av arabisk-islamisk "socialism". En grundtanke är att människor ska "äga sina behov". F o m år 2003 har dock stora förändringar skett och privatiseringar av företag inletts.

Arbetarna kan bara ansluta sig till den regeringskontrollerade fackliga centralorganisationen, The National Trade Unions' Federation som administreras av det libyska systemet med "folkkommittéer". Utländska arbetare kan inte bli medlemmar. Immigrantarbetare har utsatts för trakasserier och massutvisningar har förekommit. I oktober 2001 dödades flera hundra immigrantarbetare från bl a Nigeria, Sudan och Ghana i rasistiska upplopp. 2004 dömdes 5 bulgariska sjuksköterskor och en palestinsk läkare till döden för påstådda försök att medvetet ha försökt sprida aids. Det internationella samfundet reagerade starkt mot domen som överklagades, men befästes i december 2006 med förnyade starka protester från omvärlden. Efter långa och komplicerade förhandlingar med deltagande från EU frigavs alla i juli 2007.

Lagen förbjuder offentliganställda, lantarbetare och sjömän att förhandla kollektivt, men det förekommer knappast några kollektivförhandlingar i någon annan sektor heller. Regeringen måste godkänna alla kollektiva avtal för att se till att de ligger i linje med landets ekonomiska intressen. Offentliganställda kan fängslas eller dömas till tvångsarbete för att de strejkat.

Uppdaterad januari 2008
Kjell Kampe

För mer information, kontakta regionansvarig:
solveig.wickman@lotcobistand.org