LO-TCO Biståndsnämnd

Landet som var en marxistisk enpartistat till 1991 har därefter varit politiskt mycket oroligt. Oljetillgångar har möjliggjort storskaliga utvecklingsprojekt. Fackföreningsrörelsen är djupt splittrad och de fackliga rättigheterna kränks ständigt.

Efter den marxistiska diktaturens fall har den politiska situationen varit orolig. Efter ett kort inbördeskrig 1997 återtog den förre marxistiske presidenten Sassou-Nguesso makten med hjälp av angolanska trupper. I slutet av 1998 utbröt nya strider ut i landet.

Den politiska instabiliteten hänger också nära samman med landets ekonomiska kris. Olja har ersatt timmer som den främsta exportvaran och Kongo är nu den fjärde största oljeproducenten i Afrika söder om Sahara (efter Nigeria, Angola, Gabon).

Jordbruket är gravt misskött och landet måste importera livsmedel. Kongo är ett av de hårdast skuldsatta länderna och beroende av bistånd, men många givare har dragit ner på biståndet. Inbördeskriget 1997 och oroligheterna i grannlandet Demokratiska republiken Kongo (Kinshasa) som bl.a. medfört att man tvingats ta emot ett stort antal flyktingar har också tärt hårt på ekonomin. Flera överenskommelser om strukturanpassningsprogram har brutits eller inte kunnat genomföras p g a krig.

En ny författning med en mycket stark presidentmakt antogs med stor marginal i en folkomröstning i januari 2002. Därefter omvaldes Denis Sassou-Nguesso som president med överväldigande majoritet - nästan 90 procent av. Det senaste valet, parlamentsval i augusti 2007, genomfördes under kaotiska förhållanden. President Sassou-Nguessos parti tog i stort sett alla platser.

Under kommunisttiden tvingades de fackliga organisationerna inordna sig i en av regimen godkänd facklig centralorganisation Confédération Syndicale Congolaise (CSC). Genom flera politiska strejker under 1990-talet bidrog CSC till en demokratisering av landet när det tidigare kommuniststyret under några år ersattes av en bräcklig demokrati. CSC hade 25 000 medlemmar i november 2006.

Det finns två andra centralorganisationer: Confédération Syndicale des Travailleurs du Congo (CSTC) med 68 500 och Confédération des Syndicats Libres et Autonomes du Congo (COSYLAC) med 18 735 medlemmar. COSYLAC organiserar främst offentliganställda och har engagerat sig mycket i kampen mot de omfattande privatiseringarna. CSC, CSTC och COSYLAC är anslutna till ITUC.

CSTC splittrades 2004 när regimen finansierade en kongress för en utbrytargrupp. Den fackliga splittringen har blivit ett argument för myndigheterna att ignorera facket. Rätten att strejka finns inskriven i arbetsmarknadslagarna. 2006 och 20007 har präglats av strejker med krav att regeringen ska uppfylla sina löften.

Uppdaterad januari 2008
Kjell Kampe

För mer information, kontakta regionansvarig:
solveig.wickman@lotcobistand.org