LO-TCO Biståndsnämnd

Den olje- och järnmalmsrika före detta franska kolonin skulle kunna ge landets dryga miljon invånare en hög levnadsstandard. Enpartiväldet har under 90-talet ersatts av ett flerpartisystem. En ny facklig centralorganisation har konkurrerat ut den regeringstrogna.

Gabon har sedan självständigheten 1960 haft nära förbindelser med Frankrike. Fram till början av 1990-talet fanns endast ett parti i landet. Flera försök till militärkupper har gjorts genom åren men med Frankrikes hjälp har de alltid kunnat slås ned. Landet har en miljon invånare uppdelade på ett 40-tal etniska grupper.

Folkliga protester och strejker fick president Bongo att sammankalla en nationalkonferens i mars 1990. I april 1990 proklamerades slutet på enpartisystemet. De fackliga rörelserna deltog aktivt i demokratirörelsen och bidrog till att en ny demokratisk konstitution kunde antas 1991. Pressfriheten är fortfarande inskränkt och även efter demokratiseringen används regelmässigt militär och polis för att slå ner folkliga protester.

1993 genomfördes det första allmänna presidentvalet sedan 1960. Omar Bongo, president sedan 1967, återvaldes 1998 och igen 2005 för en ny sjuårsperiod. I starkt kritiserade parlamentsval med lågt valdeltagande i december 2006 vann presidentens parti Parti Démocratique Gabonais (PDG) 82 av totalt 120 platser medan en allians av oppositionspartier fick 17 platser.

BNP i Gabon ligger fyra gånger över genomsnittet för Afrika söder om Sahara. Anledningen är de stora oljefyndigheter i havet som börjat exploateras. I nordöstra delen av landet finns järnfyndigheter som betecknas som världens största. Med 22 miljoner hektar regnskog är Gabon en stor exportör av ädelträ. Med rika tillgångar på magnesium, uran och fosfater är Gabon ett eldorado för gruvnäringen. Den ekonomiska politiken gör dock att de fattiga inte märker mycket av landets rikedom.

Det finns för närvarande två fackliga centralorganisationer i Gabon som båda är anslutna till ITUC; det regeringstrogna, Confédération Syndicale Gabonaise (COSYGA) med 14 610 medlemmar och Confédération Gabonaise des Syndicats Libres (CGSL) med 19 000 medlemmar. Fram till 1980 var COSYGA den enda tillåtna fackliga organisationen i landet. CGSL har utvecklats snabbt och är i dag den fackföreningsrörelse som bäst representerar de anställda i Gabon. CGSL har flitigt använt strejkvapnet och inte varit rädd för att utmana regeringen. 2003 utarbetades och slöts ett ”socialt kontrakt” mellan regeringen och parterna på arbetsmarknaden, men strejker, bl a bland oljearbetarna har förekommit även senare. I september 2006 utlystes en generalstrejk i protest mot att minimilönerna i landet inte höjts på flera decennier.

Trots att det finns två centralorganisationer tillåter arbetsmarknadslagstiftningen endast en facklig huvudorganisation i landet. Likaså är strejkrätten kraftigt inskränkt. Inte heller finns något lagligt skydd för anställda som blir diskriminerade på grund av sitt fackliga engagemang. I den nya arbetsmarknadslagen finns dock regler som öppnar för möjligheten att bedriva kollektiva förhandlingar.

Kränkningar av de fackliga rättigheterna är vanligt förekommande; immigranter saknar rättigheter och stor uppmärksamhet har riktats mot det omfattande barnarbete och handel med barn som förekommer. ITCU kritiserades i en särskild rapport i oktober 2007 för att inte följa de konventioner man ratificerat.

Uppdaterad januari 2008
Kjell Kampe

För mer information, kontakta regionansvarig:
solveig.wickman@lotcobistand.org