LO-TCO Biståndsnämnd

Vitryssland är en auktoritär stat med avsaknad av demokrati. Landet styrs av den så gott som enväldige presidenten Alexander Lukasjenko, som också kontrollerar landets största fackliga organisation.

Genom repressivt styre och statskontroll över medierna har president Lukasjenko lyckats att fragmentisera oppositionen. Flera kritiker av regimen har försvunnit och de parlamentsval som genomfördes 2000 var inte demokratiska enligt internationella observatörer.

Landets ekonomi är mycket svag. Några djuplodande reformer har inte genomförts efter självständigheten efter Sovjetunionens sammanbrott 1991. Inflationen är hög och tillväxten obefintlig. Den privata sektorns andel av BNP uppgår till endast 20 procent. Få utländska företag vill investera i landet.

Ryssland och andra före detta Sovjetländer var länge den stora marknaden för de vitryska varorna. Dessa marknader finns kvar, men numera får den vitryska staten och de vitryska företagarna nästan aldrig betalt i pengar, utan i råvaror eller färdiga produkter. Samtidigt håller få varor tillräcklig kvalitet för att kunna exporteras till väst.

Allt fler människor i Vitryssland lever under existensminimum. Landet är isolerat från omvärlden, både ekonomiskt och kulturellt. Både TBC och HIV/AIDS är ett ökande problem.

Av de stater som tidigare utgjorde Sovjetunionen är förmodligen Vitryssland den stat som i störst utsträckning har bevarat det gamla sovjetsystemet. Lukasjenka tystar oppositionella, men han har också ett visst stöd inom den egna befolkningen, i synnerhet på landsbygden.

Fackföreningsrörelsen

Förföljelsen av den vitryska fackföreningsrörelsen har förvärrats under de senaste åren. Staten ingriper systematiskt i det fackliga arbetet. Syftet är att tysta alla rörelser som är kritiska mot regimen. Flera fackliga företrädare har fängslats. Andra har avskedats eller utsatts för hot.

Det existerar två fackliga centralorganisationer i Vitryssland. Den i särklass största är Federation of Trade Unions of Belarus (FTUB) med omkring fyra miljoner medlemmar. FTUB är en omorganiserad fortsättning av den tidigare kommunistiska fackföreningsrörelsen. Därutöver finns Belarusian Congress of Democratic Trade Unions (BKDP). Organisationen uppstod genom en sammanslagning av två alternativa fackföreningar 1997 och uppger att man idag har omkring 9 000 medlemmar. I realiteten fungerar BKDP inte bara som en facklig rörelse utan också som en samlingspunkt för den politiska oppositionen.

Jämfört med Ryssland har reformeringen av fackföreningsrörelsen gått långsammare. De gamla fackliga ledarna har behållit sina positioner och den gamla beslutsstrukturen finns till stora delar kvar. I Vitryssland fanns aldrig någon självständighetsrörelse eller någon opposition som önskade bryta med det tidigare Sovjetunionen. I Vitryssland fanns därför ingen förberedelse för att omstöpa de tidigare samhällsinstitutionerna och organisationerna.

Den fackliga organisationsgraden i Vitryssland är ovanligt hög. Över 50 procent av arbetskraften är fackligt organiserad. En orsak till den högra organisationsgraden är bristen på demokratisering – många medlemmar tror helt enkelt att det fortfarande är obligatoriskt att vara med i facket. Samtidigt innebär de många medlemmarna att den fackliga rörelsen blivit en avgörande maktfaktor i landet. Detta i sin tur är en förklaring till regimens hårda repression mot den fackliga rörelsen. I synnerhet har president Lukasjenka gjort sitt yttersta för att slå sönder alla försök att bygga upp en oberoende och demokratisk fackföreningsrörelse.

Sedan 2001 har förtrycket mot fackligt aktiva tagit sådana proportioner att det blivit i det närmast omöjligt för fria fackföreningar att fungera. Personer med fackliga uppdrag avskedas, grips, hotas och trakasseras regelmässigt. I en rapport som antogs av FN-organet ILO 2001 anklagas regimen i Vitryssland för att systematiskt sabotera facklig verksamhet.

Konfrontationen mellan Lukasjenko och fackföreningsrörelsen tilltog under 2001 när den dåvarande FTUB-ledaren, Vladimir Goncharik, ställde upp i presidentvalet som motkandidat till Lukasjenko. Lukasjenko vann valet, som av flera internationella observatörer dock beskrivits som ohederligt.

Inför FTUB:s kongress 2002 tillkännagav ordföranden Frants Vitko att han fann den fackliga situationen alltför svår och att han därför inte skulle kandidera igen för ordförandeskapet. Inför kongressen utsatte landets president Lukasjenko ombuden för ett hårt tryck. Därigenom lyckades han trumfa igenom att Leonid Kozik blev vald till ny president. Kozik har ingen facklig bakgrund. Däremot har han varit chef vid presidentens kansli och är känd för att ha fungerat som personligt sändebud i kontakterna mellan Lukasjenko och den irakiske presidenten Saddam Hussein. Lukasjenka deltog för örigt själv vid kongressen. I ett tal anklagade han fackligt aktiva i Vitryssland för att vända sig till den internationella fackföreningsrörelsen när de ville framföra kritik mot förhållandena i landet. Kritiken bör endast föras fram internt, hävdade Lukasjenko.

Repressionen gentemot FTUB har strypt manöverutrymmet för dem som vill reformera den gamla fackliga strukturen. Det råder för närvarande en stor uppgivenhet inom den fackliga oppositionen. Tre förbund har lämnat FTUB efter Leonid Koziks maktövertagande – förbundet för offentliganställda, akademikerförbundet och järnvägsarbetareförbundet.

För närvarande har Lukasjenko kontroll över FTUB:s centrala apparat. Repressionen riktar sig mot fackligt oppositionella inom FTUB och mot aktiva inom den fackliga rörelsen BKDP.

BKDP tillhör den fackliga internationalen ITUC (International Trade Union Congress).


Mats Wingborg, mars 2007