LO-TCO Biståndsnämnd

Den ekonomiska krisen i Serbien är djup och arbetslösheten hög. Omfattande privatiseringar och utförsäljningar av tidigare statliga företag har endast marginellt ökat de utländska investeringarna. Den fackliga rörelsen är uppdelad på en gammal struktur och en nybildad som gått i bräschen för landets demokratisering.

Under början av 1990-talet införde både EU och FN en rad sanktioner mot regeringen i Belgrad på grund av krigföringen mot Bosnien-Hercegovina och Kroatien. Sanktionerna hävdes i och med Dayton-avtalet 1995.

Dåvarande staten Serbien-Montenegro uppstod 1992 som en federation med två delstater: Serbien och Montenegro. Under kriget med Bosnien-Hercegovina och Kroatien styrdes landet av Slobodan Milosevic. Det politiska slutet för Milosevic kom i och med förlusten i presidentvalet 2000. Ny president blev Vojislav Kostunica. Efter en folkomröstning i Montenegro 2006 bröt sig den delstaten ur federationen och blev en eget självständigt stat. Därmed försvann den sista resten av den gamla jugoslaviska federationen och Serbien blev ett eget land. Nuvarande president i Serbien är Boris Tadic. Den politiska scenen präglas av dragkampen mellan liberalt sinnade krafter och partier med nationalistisk inriktning.

Serbiens ekonomi är bottenkörd och sönderslagen av krig, NATO-bombningarna 1999 och en omfattande korruption. Även om de utländska sanktionerna upphört kommer det att ta lång tid att återfå samma välstånd som fanns i området under 1980-talet.

En annan orsak till landets ekonomiska problem är att en halv miljon unga och högutbildade personer flydde från Serbien under Slobodan Milosevics styre, vilket lett till en omfattande dränering av intellektuella kapacitet. Idag finns också en stor grupp internflyktingar i landet, serber som fördrivits från provinsen Kosovo.

Fackföreningsrörelsen

Genom strejker i kolgruvor och inom kollektivtrafiken påskyndade den serbiska fackföreningsrörelsen Slobodan Milosevics fall 2000. I inget annat land i Östeuropa – med Polen som möjligt undantag – spelar den fackliga rörelsen en lika stor roll för samhällsutvecklingen som i Serbien. Ungefär hälften av alla anställda är fackligt organiserade.

Den fackliga rörelsen är dock starkt splittrad. 1991 bildades landsorganisationen Nezavistnost, den blev omedelbart en viktig del av oppositionen mot Milosevic. Samtidigt fortsatte den gamla, och tidigare statsunderstödda, fackliga rörelsen SSS-Serbia att stödja Milosevic.

Men på sätt och vis var Nezavistnosts roll enklare och mer entydig under Milosevics styre. Idag befinner sig Nezavistnosts i en identitetskris. Internt pågår en livlig diskussion om vilken frågor organisationen nu ska ställa i förgrunden. Nezavistnost tillhör
Nezavistnosts är fokuserad på att utbilda medlemmar och att påverka landets lagstiftning. Däremot är det traditionella fackliga arbetet med att bygga upp klubbar på arbetsplatser och sluta kollektivavtal svagt utvecklat. Nezavistnosts medlemsbas finns framför allt bland arbetare med kvalificerad utbildning, bland lärare och anställda inom media.

Samtidigt har SSS-Serbia genomgått en inre reformering och döpt om sig till Catus (Confederation of Autonomous Trade Unions of Serbia). Catus har sin huvudsaklig bas bland arbetare inom den tunga industrin och med låg utbildning.

Catus är ägare till en rad fastigheter som organisationen en gång i tiden fick av den jugoslaviska staten. Ett krav från Nezavistnosts är att fastigheterna ska delas upp. En motsvarande uppdelning av tillgångarna mellan de gamla och nya fackliga rörelserna har redan genomförts i grannlandet Kroatien.

Både Catus och Nezavistnosts tillhör den fackliga internationalen ITUC (International Trade Union Confederation). Catus uppger att man har 465 000 medlemmar och Nezavistnosts knappt 150 000.

Serbien befinner sig för närvarande under en snabb ekonomisk omstöpning, liknande den som skedde i andra länder i Östeuropa efter Berlinmurens fall. Flera stora industrier har privatiserats, däribland cement-, tobaks- och sockerindustrin. Uppköpare har varit stora multinationella företag, i flera fall med huvudkontoret i USA. Även när det gäller synen på privatiseringar finns en spricka mellan landets två stora fackliga organisationer. Catus har konsekvent motsatt sig alla privatiseringar och kräver att stora industriföretag ska behållas i statlig ägo. Nezavistnosts har tvärtom välkomnat privatiseringarna, men kritiserat själva processen.

Den ekonomiska krisen i landet är djup – med brist på investeringar, hög arbetslöshet, växande informell sektor och internationell isolering. I krisens skugga försöker högerkrafter värva röster och medlemmar genom att hävda att problemen kan lösas genom hårdför nationalism. Nezavistnost är en oberoende organisation (namnet betyder just oberoende på serbiska). Men på en punkt har man tagit partipolitisk ställning, man fruktar att det nationalistiska Radikala Partiet ska gå ytterligare framåt.

Utöver Nezavistnost och Catus existerar också en tredje landsorganisation ASNS, startad av en tidigare minister. Det mesta tyder dock på att ASNS är på väg att marginaliseras och försvinna från den fackliga scenen.

Mats Wingborg, mars 2007