LO-TCO Biståndsnämnd

Vietnam har efter krigets slut genomgått grundläggande ekonomiska förändringar. Landet har bland annat öppnats för utländska investeringar. På det politiska planet råder fortfarande diktatur och kommunistpartiets makt är oinskränkt. De fackliga organisationerna har genomgått en försiktig liberalisering.

Den 30 april 1975 lyfte en amerikansk helikopter från ett hustak i centrala Saigon. De sista amerikanarna evakuerades ur landet. Ett krig var slut. Vietnamkrigets upplösning innebar att ett fattigt folk i tredje världen hade besegrat den amerikanska supermakten. Men Vietnams folk hade redan en gång tidigare framgångsrikt bekämpat den rika världens kolonisatörer. Vid slaget vid Dien Bien Phu 1954 krossades det franska herraväldet. Fransmännens förlust orsakade en chockvåg bland de självsäkra kolonisatörerna. Från den stunden stod det klart att även den vite mannen kunde besegras.

Självständigheten för det enade Vietnam visade sig emellertid bli problematisk. Under kriget hade den traditionella planekonomin fungerat, men när den sovjetiska modellen infördes under fredstid blev följderna katastrofala. Ekonomin stagnerade snabbt och 1996 tvingades det styrande kommunistpartiet till en drastisk omläggning genom införandet av en ny ekonomisk politik kallad Doi Moi (renovering). Inspirationen kom från den mäktiga grannen i norr, Kina. Plötsligt blev det fritt fram att starta företag, ekonomiska frizoner etablerades och det kollektiva jordbruket blev privatiserat och familjestyrt.

På några punkter har Vietnam till och med gått längre än Kina, det statliga prissystemet har upphävts helt och ersatts med marknadsstyrda priser. Från Taiwan, Sydkorea, Japan, Singapore och Hong Kong strömmar nya företagare. Investeringarna från länder i
Sydostasien har ökat explosionsartat.

Korruptionen i landet är ett stort problem. Flera ledande partikadrer har dömts till långa fängelsestraff efter anklagelser om förskingring. Stora oroligheter har förekommit på landsbygden där fattiga risbönder protesterat mot att kommunistkadrer krävt höga skatter samtidigt som den offentliga servicen inte förbättrats. Inom jordbruket skapas inte nya arbeten, istället flyttar allt fler människor till städerna. Regeringens strategi är att skapa nya arbeten genom att privatisera statliga företag, gynna småföretag och stimulera utländska investeringarna. Trots dessa ansträngningar är arbetslösheten hög.

En negativ effekt av marknadstänkandet är de höjda avgifterna inom skola och sjukvård. Den fattigaste delen av befolkningen har inte alltid råd att besöka läkare. Många bönder tvingas låta barnen arbeta i jordbruket istället för att gå i skolan, vilket lett till en ökning av barnarbetet. Trots dessa svårigheter ligger Vietnams sociala standard ännu väldigt högt jämfört med andra länder på motsvarande fattigdomsnivå. På den politiska nivån finns få tecken som tyder på någon demokratisering. Kommunistpartiet vill inte släppa sin enväldiga kontroll.

Yttrandefriheten i landet är beskuren och flera religiösa ledare har utsatts för trakasserier eller fängslats. 2002 dömdes den katolska prästen Thadeus Nguyen Van Ly till 15 års fängelse. I september samma år brände sig den buddistiska ledaren Ho Tan Anh till döds i protest mot den förföljelse som hans religiösa samfund hade drabbats av.

Vietnams fackliga centralorganisation, Vietnam General Confederation of Labour, VGCL, är av gammal öststatskaraktär. Samordningen mellan VGCL och staten sker via den Fosterländska Fronten, där såväl facket som andra stora folkrörelser är medlemmar. Det är obligatoriskt att bli medlem i facket och medlemsavgiften dras direkt från lönen. Strejkrätten är inskränkt, likaså möjligheten att bedriva kollektiva förhandlingar. Oberoende fackliga organisationer vid sidan av VGCL tillåts inte.

Det finns många tecken som tyder på att den rådande fackföreningsstrukturen inte klarar att företräda de anställdas intressen. Nästan alla strejker vid de utländska företagen organiseras direkt av de anställda, utan fackets medverkan. Problemet för facket är att dessa konflikter uppstått på den framväxande marknadsinriktade arbetsmarknaden — men facket saknar erfarenheter av att handskas med denna typ av nya motsättningar.

Under senare år har antalet strejker ökat dramatiskt inom den privata sektorn och i synnerhet på utländska företag. De flesta som strejkar är fackligt oorganiserade och strejkerna är för det mesta olagliga. Den utlösande faktorn är vanligen låga löner och extrem övertid. Som ett direkt resultat av strejkerna har regeringen tvingats att höja den lagstadgade minimilönen. Fortfarande är dock lönenivån lägre än i Kina, det mäktiga grannlandet i norr.

VGCL har dock fortfarande sin styrka framför allt på de gamla statliga arbetsplatserna, på de nya privata företagen är endast tio procent av de anställda fackligt organiserade. Detta betyder att fackföreningsrörelsen befinner sig i obalans med förändringen på arbetsmarknaden. Det är den privata sektorn som växer – och det är där som de flesta konflikter äger rum.

VGCL har en dubbel struktur. Centralorganisationen består av 17 medlemsförbund men har också samordningsorgan i alla 64 provinser. På somliga arbetsplatser finns fackföreningar som inte tillhör något förbund, men alla är anslutna till ett provinsorgan.


Uppdaterad mars 2008
Mats Wingborg

För mer information kontakta regionansvarig:
monica.hallberg@lotcobistand.org