LO-TCO Biståndsnämnd

Av OECD-staterna är Turkiet det fattigaste. Välståndet i Turkiet är dessutom mycket ojämnt fördelat. Det råder djupa klassklyftor, men kanske ännu större klyftor mellan stad och landsbygd. Fackföreningsrörelsen är splittrad på tre grenar: en stor officiell organisation som tidvis har varit kontrollerad av staten, en radikal vänsterorganisation och en muslimsk fackförening. Därutöver finns en särskild facklig centralorganisation för kommunal- och offentliganställda.

Hälften av arbetskraften i Turkiet arbetar inom jordbruket. Men den turkiska staten har främst satsat på att utveckla industrin. Flera basindustrier är statsägda. Den turkiska ekonomin står för närvarande inför djupa problem. För att förbättra ekonomin har regeringen drivit igenom ett omfattande privatiseringsprogram med målet att sälja en tredjedel av de statliga företagen. Privatiseringspolitiken har mött hårt fackligt motstånd.

I de sydöstra delarna av Turkiet råder ett inbördeskrig mellan regeringsstyrkor och kurdiska organisationer, främst Kurdistans Arbetarparti (PKK). Regeringsstyrkor har gått oerhört brutalt fram och "rensat" flera byar på invånare. Många kurder har flytt från Turkiet till Irak. De anti-terroristlagar som skapats för att förhindra "kurdiska attentat" gäller emellertid inte bara i sydöst utan i hela landet.

Lagarna används också för att kväsa alla former av opposition. I synnerhet råder en hård repression mot "obekväma" journalister. Den kurdiska delen av Turkiet är en del av det område som brukar kallas Kurdistan. Hela Kurdistan omfattar också delar av Iran, Irak och Syrien. I Kurdistan bor sammantaget 25 miljoner kurder, men den största gruppen, 12,3 miljoner, bor i Turkiet. Därefter kommer Iran med 7 miljoner kurder och sedan Irak med 4,5 miljoner.

En central politisk fråga i Turkiet är ett eventuellt framtida medlemskap i EU. Inom landets politiska ledning finns ett starkt önskemål om att få ansluta sig till EU. I Sveriges riksdag finns ett brett stöd till stöd för ett turkiskt medlemskap. I andra EU-länder är frågan mer kontroversiell.

För närvarande finns fyra fackliga landsorganisationer i Turkiet: Türk-is, DISK, Hak-Is och KESK som organiserar offentliganställda. Störst är Türk-is med omkring 400 000 medlemmar. De största medlemsförbunden är textilarbetareförbundet, vägarbetareförbundet och metallarbetareförbundet. Türk-is, som är den äldsta av de fackliga organisationerna, har anklagats för att vara alltför lojal med staten och arbetsgivarna. Försvarare av Türk-is hävdar att det finns olika falanger inom organisationen och att vissa förbund fungerar som genuina fackföreningar.

Centralorganisationen DISK var den starka kraften under det fackliga uppsvinget under slutet av 70-talet. Efter militärkuppen i september 1980 blev DISK förbjudet, organisationens finanser beslagtagna och 264 av organisationens ledare fick fängelsestraff. Först 1991 blev DISK åter lagligt. DISK är en betydligt mer radikal organisation än Türk-is, i ledningen för DISK finns en rad personer med nära band till det socialdemokratiska partiet CHP. Organisatoriskt är DISK starkast bland pappersarbetare, bankanställda, kommunalanställda och inom hotell- och turism. För närvarande redovisar DISK att man har omkring 30 000 medlemmar.

Den tredje centralorganisationen, Hak-is, grundades i mitten av 70-talet som ett muslimskt orienterat alternativ till de två andra organisationerna. Enligt egna uppgifter har organisationen omkring 330 000 medlemmar. De största medlemsförbunden organiserar skogsarbetare, träindustriarbetare, livsmedelsarbetare och textilarbetare. Hak-is organiserar också många lantbrukare.

KESK, som endast organiserar offentliganställda, uppger att man har omkring 200 000 medlemmar.

Türk-is, DISK, Hak-is och KESK är alla medlemmar av Internationella Fackliga Samorganisationen (IFS). Samtliga fyra organisationer är också medlemmar av Europafacket (EFS).

Uppdaterad februari 2008
Mats Wingborg

För mer information kontakta regionansvarig monica.hallberg@lotcobistand.org