LO-TCO Biståndsnämnd

Belgiska Kongo blev fritt 1 juli 1960. Efter att diktatorn Mobutu störtats 1997 har landet härjats av inbördeskrig. Landet har enorma naturrikedomar. Den fackliga rörelsen är mycket splittrad. Tre centralorganisationer är anslutna till ITUC och viss facklig verksamhet bedrivs i landet.

Direkt efter självständigheten utbröt oroligheter då den kopparrika sydligaste provinsen Katanga försökte bryta sig loss från Kongo. FN-trupper ingrep på premiärminister Patrice Lumumbas begäran. Genom en statskupp 1965 grep Mobutu makten och styrde sedan landet som envåldshärskare i mer än tre decennier.

I slutet av 1996 spred sig plötsligt ett uppror i östa Zaire i armén och utvecklades till en ’anti-Mobuturevolution’. I maj 1997 kunde Laurent-Désiré Kabila inta Kinshasa. Inbördeskriget har dock i stort sett fortgått hela tiden sedan dess med inblandning från andra afrikanska stater; rebellerna i öster har stöd från Burundi, Rwanda och Uganda medan trupper från Zimbabwe, Angola och Chad har stött Kabila. Samtliga utländska inblandade har också starka ekonomiska intressen i att kontrollera mineralrika områden.

I januari 2001 mördades Kabila och ersattes av sin son Joseph Kabila som visade sig vara oväntat handlingskraftig och inledde fredsförhandlingar med rebellerna. I november 2004 undertecknade ledare från elva länder i regionen ett avtal i Dar es Salaam i Tanzania där de förband sig att lösa framtida konflikter med fredliga medel. Oroligheterna i östra Kongo på gränsen mot Rwanda har dock fortsatt. 2006 genomfördes parlaments- och presidentval i en långt utdragen process där till slut Joseph Kabila accepterades som segrare och kunde tillträda som folkvald president den 6 december. En veteran, den 81-årige Antoine Gizenga från Lumumbistpartiet utsågs till premiärminister. Oroligheter har fortsatt, framför allt i östradelen av landet vid gränsen till Rwanda, men i något mindre omfattning än tidigare.

I Demokratiska republiken Kongo (DRK) finns enorma naturrikedomar – mineraler, diamanter, skog med mera. Precis som många andra afrikanska stater är också Kongo känsligt för svängningar i priset på råvaror på världsmarknaden. Under senare år har ekonomin i det närmaste kollapsat. Utlandsskulden har skjutit i höjden och inflationen är rekordhög.

1951 trotsade en grupp afrikanska arbetare förbudet mot fackföreningar och Union Nationale des Travailleurs du Congo (UNTC) bildades. Under 1970– och 80-talen var organisationen en integrerad del av enpartisystemet. Sedan början av 1990-talet har en rad olika politiska partier startat egna fackliga organisationer. CDT bildades 1990 efter att tidigare ha existerat illegalt. En annan centralorganisation är CSCA, en kristen organisation som får stöd från de belgiska kristna fackförbunden. Det ekonomiska stödet utifrån har stärkt fackföreningsrörelsen, men också bidragit till att vidmakthålla den fackliga splittringen.
Dessa tre centralorganisationerna är medlemmar i ITUC:
- Confédération Démocratique du Travail (CDT) 51 000,
- Confédération Syndicale du Congo (CSC) 100 000,
- Union Nationale des Travailleurs du Congo (UNTC) 51 000.

Många samhällsfunktioner har brutit samman som en konsekvens av kriget, men trots de svåra förhållandena bedrivs ändå en facklig verksamhet i landet, bland annat viss utbildningsverksamhet med svenskt bistånd.
Kränkningar av de fackliga fri- och rättigheterna är vanligt förekommande. Det finns flera rapporter om att fackligt aktiva avskedats, arresterats och torterats. Strejker förekommer; under 2006 och 2007 har stora strejker genomförts med krav på att regeringen ska uppfylla sina löften. Under senare år har facken börjat försöka organisera den informella sektorn, bla marknadskvinnorna i Kinshasa. Arbetet mot hiv/aids är också en prioriterad verksamhet.

Uppdaterad januari 2008
Kjell Kampe

För mer information, kontakta regionansvarig:
solveig.wickman@lotcobistand.org