LO-TCO Biståndsnämnd

Protestvågen under slutet av 80-talet kom att omstöpa den sydkoreanska fackföreningsrörelsen. Ur omvälvningen växte en av Asiens starkaste fackliga rörelser fram.

När väl den japanska ockupationen var över trodde koreanerna på en framtid i frihet. Men Korea blev snabbt en bricka i det kalla kriget. I norr dominerade Sovjet och i söder ställdes Korea under USA:s kontroll. Två skilda stater började formas. Den 25 juni 1950 anklagade FN:s säkerhetsråd Nordkorea för att attackera Sydkorea. FN-trupper, som i stort sett bara bestod av amerikanska styrkor, sattes in på sydsidan. Eld upphör och
stilleståndsavtal tecknades 1953 och gränsen fastställdes till 38:e breddgraden, det vill säga där den gått före kriget.

Delningen av Korea är ett ohyggligt trauma för det sydkoreanska samhället. Nordkorea är det enda land som Sydkorea har en landgräns mot. Samtidigt är Nordkorea omöjligt att besöka. Efter Koreakriget följde en brutal militärregim som USA stöttade med ett massivt ekonomiskt bistånd. Presidenten och generalmajoren Park Chung Hee genomdrev i början av 70-talet den så kallade anti-kommunistlagen, som i stort sett förbjöd all opposition. Trots det växte motståndet främst från studenterna. Från mitten av 80- talet har Sydkorea successivt demokratiserats.

Det sydkoreanska ekonomiska undret har byggt på en interventionistisk statsapparat. Genom förmånliga krediter och en protektionistisk handelspolitik gynnade staten längre de sydkoreanska storföretagen. De stora företagen som Hyundai, KIA-Motors, Deawoo, Goldstar och Samsung gjorde under en följd av år enorma vinster. Grunden för det fackliga uppvaknandet var att de anställda krävde att få en större del vinsten. När nya fackliga företrädare krävde ordentliga lönelyft slöt snabbt stora grupper av de anställda upp.

1986 exploderade situationen på arbetsmarknaden och en våg av strejker sköljde över landet. På bara ett år ökade antalet vilda strejker från 278 till nästan 4000. I ett slag
ökade också antalet lokala fackföreningar från 3000 till 7000. Det viktigaste kravet i den militanta fackföreningsrörelsen var lönehöjningar. Den koreanska statens svar blev oerhört brutalt. Många stora arbetsplatser blev rena krigszoner. Våldsamma slagsmål utbröt mellan fackföreningsmedlemmar och polis. När dimmorna skingrats startade utrensningarna på företagen. Över 2000 fackligt förtroendevalda arresterades av polis och nära 5000 avskedades. För många människor blev repressionen en personlig tragedi. De gripna fick sitta i fängelse i upp till ett år. Av de fängslade och avskedade är det ytterst få som fick tillbaka sina arbeten.

Protestvågen under slutet av 80-talet kom att omstöpa den sydkoreanska fackföreningsrörelsen. Ett viktigt element i förnyelse blev bildandet av den nya fackliga centralorganisationen KCTU. Den nya fackliga rörelsen hade framför allt sin bas på landets stora företag, med stora lokala fackföreningar på varven och bilindustrin. Fortfarande är genomsnittsstorleken på KCTU:s lokala klubbar drygt 400 medlemmar. Även den radikala studentrörelsen var viktig för KCTU:s framväxt.

Vid sidan av KCTU finns den gamla fackföreningsrörelsen FKTU, som länge hade starka band till toppskiktet i den sydkoreanska statsapparaten. Under 1990-talet skedde dock en inre reformering av FKTU. År 1997 organiserade FKTU och KCTU en gemensam generalstrejk mot regeringens förslag till allt hårdare arbetsmarknadslagar. Sedan den aktionen har det funnits ett samarbete mellan de två fackliga centralorganisationerna, även om många åsiktsskillnader lever kvar.

Både FKTU och KCTU är idag medlemmar av ITUC (International Trade Union Confederation)). FKTU redovisar att centralorganisationen har 900 000 medlemmar och KCTU att man har 650 000 medlemmar.

Den fackliga förbundsstrukturen i Sydkorea är svag och fortfarande sker de flesta förhandlingar på företagsnivå. Det finns dock en medveten strategi för att försöka stärka förbunden och skapa förhandlingsstrukturer även på branschnivå.

President i landet sedan 2003 är Roh Moo-hyan och premiärminister sedan 2006 Lee Han Myeong-sook. Under dessa två mäns styre har konfrontationerna med de fackliga rörelserna fortsatt. En huvudfråga har gällt fackföreningsrörelsens krav på vidgade fackliga rättigheter inom den offentliga sektorn, där både organisations- och förhandlingsrätten idag är inskränkt.

Hösten 2006 sände LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin ett protestbrev till presidenten i Republiken Korea, Roh Moo-hyun, med anledning av attackerna mot KGEU, ett förbund för statsanställda. I brevet uppmanar LO-ordföranden till respekt för grundläggande rättigheter. Hon fördömer också de återkommande kränkningarna av den fackliga organisationsrätten.

Det finns stora grupper migrantarbetare från Malaysia, Taiwan och Vietnam som arbetar i Sydkorea. Huvuddelen av de utländska arbetarna har lågkvalificerade industrijobb. Efter flera skandaler där de utländska migrantarbetarna exploaterats har kraven på acceptabla arbetsvillkor skärpts. Men framför allt innebär de nya villkoren ökade utgifter för gästarbetarna själva. Den nya lagstiftningen innebär att de själva blivit skyldiga att betala hälsokontroller och försäkringar.

För att utmana den politiska makten har medlemmar inom KCTU tagit initiativ till bildandet av två nya politiskt partier, varav Demokratiska arbetarpartiet, DLP, är det mest välkända. Partibildandet har dock inte blivit någon större framgång och partierna har fått få röster i det allmänna valet.


Uppdaterat januari 2007
Mats Wingborg