LO-TCO Biståndsnämnd

Landets enda fackliga centralorganisation, Papua New Guinea Trade Union Congress, PNGTUC, tillhör FFI. FFI har gett stöd till PNGTUC för att stärka den fackliga administrationen. Flera förbund, bland annat för lärare och offentliganställda, står utanför centralorganisationen. Fackföreningsrörelsen spelar en liten roll i samhällslivet, regeringen har emellertid utlovat ett större fackligt inflytande.

Landets lagstiftning är starkt antifacklig. Enligt den så kallade säkerhetslagen kan människor arresteras om de hotar den ”allmänna säkerheten”. Polisen har oinskränkt makt att arrestera personer utan åtal och hålla kvar dem i förvar utan rättegång. Anklagade personer måste själva bevisa att de är oskyldiga för att släppas. Den fackliga rörelsen har kritiserat lagstiftningen och hävdat att den är ett hot mot demokratin. Staten intervenerar också i det fackliga arbetet genom att öppet ifrågasätta fackliga stridsåtgärder. De delar av lagen som skyddar fackliga rättigheter efterlevs inte i praktiken.

Papua Nya Guinea är ett jordbruksland, starkt isolerat från omvärlden. Den fackliga centralorganisationen tillhör den Fria Fackföreningsinternationalen, men spelar en marginell roll i landet.

Papua Nya Guinea blev självständigt 1975. Landet tillhör de absolut fattigaste i Asien. Medellivslängden är 10 år läge än i den indonesiska delen av ön Guinea. En huvuddel av befolkningen försörjer sig på familjejordbruk. Det finns flera etniska minoritetsgrupper i landet och det talas flera hundra olika språk.

Efter en viss ekonomisk utveckling under 1980-talet drabbades landet av en kraftig ekonomisk tillbakagång under 1990-talet, främst beroende på stängningen av koppargruvan på den omstridda ön Bougainville och en minskning av exporten av livsmedelsprodukter. De politiska partierna på Nya Guinea bygger i liten utsträckning på politiska ideologier, utan snarare på klaner och partiledarnas personliga framtoning. Det finns en stark lokal och regional maktstruktur, med bland annat 19 provinsregeringar.

Den nuvarande premiärministern Sir Michael Somare har deklarerat att regeringens viktigaste uppgifter är att satsa på utvecklingen av landsbygden. En annan väsentlig uppgift är att sanera landets ekonomi. En central inrikespolitisk fråga gäller ön Bougainvilles ställning. En lokal befrielserörelse - Bouganivilles revolutionära armé, BRA, - kräver att den lilla ön i den nordöstra delen av landet ska bli en självständig stat. Flera hundra personer uppskattas ha dödats i striderna mellan Papua Nya Guineas armé och BRA.

BRA fick tidigare militärt stöd från Salomonöarna, vilket ledde till en öppen militär konflikt mellan Papua Nya Guinea och Salmonöarna. Efter regimskiftet på Salomonöarna har dock stödet till BRA trappats ned, vilket har förbättrat relationerna med Papua Nya Guinea.

Mindre än en procent av befolkningen arbetar inom den ekonomiskt viktiga gruvnäringen. Samtidigt har gruvbolagen anställt ett stort antal utländska tekniker och experter, något som skapat spänningar gentemot lokalbefolkningen. En omtvistad fråga gäller gruvbolagens vinster. Flera provinsregeringar har krävt att en större del av vinsterna ska användas för att utveckla samhällena runt gruvorna och inte försvinna till den centrala statsapparaten eller utomlands.

Ekonomiskt är Papua Nya Guinea starkt beroende av ett antal råvaror. Viktigaste exportprodukterna är trävaror, timmer och koppar. Förädlingsindustrin är svagt utvecklad.

Uppdaterad mars 2006
Mats Wingborg

För mer information kontakta ansvarig regionansvarig:
monica.hallberg@lotcobistand.org