Affärsmannen Sebastian Piñera har tagit tydligt avstånd från Pinochet och militärdiktaturen och det ses av många som ett tecken på att Chile nu kommit ut ur skuggan av militärkuppen den elfte september 1973 då den folkvalde socialisten Salvador Allende störtades. På kuppen följde 16 år av järnhård diktatur under ledning av Augosto Pinochet där tusentals människor mördades och hundratusentals tvingades fly. Efter demokratins återkomst 1989 skedde en försiktig politisk reformering. 

Maktkampen mellan de demokratiska krafterna och sympatisörer till den forna militärdiktaturen präglade inrikespolitiken under hela 1990-talet och kulminerade 1998 då den förre diktatorn arresterades i London. Pinochet anklagas för grova brott mot de mänskliga rättigheterna men trots flera försök ställdes han aldrig inför rätta och han avled i december 2006.

Under 2011 skakades Chile av omfattande protester mot regeringens politik. Gruvarbetaren gick ut i sin första generalstrejk på 18 år och studenter inledde en kamp mot reformer av universitetet och ställde krav på gratis utbildning. Att studera vid högskola och universitet är väldigt dyrt och de flesta studenter finansierar sina studier via banklån med höga räntor.

Efter hårda konfrontationer möts regeringen och studenterna i ett försök att förhandla. Men samtalet kör snart fast och en ny generalstrejk inleds vilket leder till att utbildningsministern avskedas i presidentens fjärde regeringsombildning på ett år.

Chiles ekonomi har allt sedan kolonialtiden varit starkt beroende av råvaruexport från jordbruket och gruvnäringen. Från 1930-talet byggdes kopparutvinningen ut och ett ensidigt beroende av kopparpriserna grundlades. Trots att kopparns andel av exporten har gått ned är Chile fortfarande världens största kopparproducent och starkt beroende av det internationella kopparpriset. Ekonomin har dock diversifierats med produkter som frukt, vin, trä och fisk. Under diktaturen utvecklades den avreglerade och frihandelsinriktade ekonomin snabbt och Chile är det ekonomiskt mest framgångsrika landet i Latinamerika. Tillväxten är stadig, exporten och investeringarna är höga, inflationen är under kontroll och utlandsskuldens andel av statens kostnader minskar.

De flesta chilenare har fått det bättre sedan början av 1980-talet, men den ekonomiska tillväxten har långt ifrån kommit alla till del. Efter militärdiktaturen levde ca 40 procent av chilenarna under fattigdomsgränsen. Efter sociala investeringar i utbildning, hälsovård och bostäder har fattigdomen minskat med 50 procent de senaste 15 åren. Men inkomstskillnaderna är fortfarande bland de största i regionen trots att Chile har högst BNP/capita i Latinamerika. 

Chiles fackföreningsrörelse drabbades hårt av Pinochets diktatur. Den stora landsorganisationen CUT (Central Unica de Trabajadores) och ytterligare sju fackliga federationer förbjöds efter kuppen. Först 1988 återupplivades CUT och det finns i dag ett 

50-tal fackförbund, men bara cirka en tiondel av den yrkesverksamma befolkningen är organiserad.

Den nya arbetsmarknadslagstiftningen från 2001 har tagit bort de begränsningar som infördes under diktaturen. Löntagarna har rätt att bilda fackföreningar och rätt till kollektiva förhandlingar.  Kollektiva förhandlingar garanteras enbart på företagsnivå och endast ”frivilliga” förhandlingar tillåts, vilket betyder att fackliga organisationer bara kan förhandla om nationella avtal om arbetsgivaren går med på det. Anställda i jordbruket, hamnar och byggnadsindustrin får bara förhandla kollektivt om arbetsgivarna samtycker till det.

Strejkrätten gäller bara för privat sektor. I cirka 30 ”samhällsviktiga” företag är konflikter föremål för obligatorisk skiljedom. Lantarbetare är förbjudna att strejka under skördetid.

Uppdaterad januari 2012
Johan Schmidt

För mer information, kontakta ansvarig regionansvarig:
nathalie.lucasson@lotcobistand.org