Centralafrikanska republiken
Sedan självständigheten från Frankrike år 1960 har Centralafrikanska republiken varit en hårdför diktatur och indraget i många konflikter. Diamanter är den främsta exportvaran. Svåra kränkningar av de fackliga fri- och rättigheterna förekommer.
Den ökände kejsaren och envåldshärskaren Bokassa störtades 1979 men först 1992 hölls de första allmänna valen i landets historia. Under de senaste tio åren har landet vid många tillfällen varit på gränsen till inbördeskrig.
2003 grep den före detta arméchefen FranFrançois Bozize makten genom en militärkupp som inte mötte särskilt starkt motstånd. Afrikanska unionen erkände regimen i juni. Kuppen stöddes förmodligen av Tchad och stora delar av oppositionen, dock inte av den fackliga centralorganisationen som är ansluten till Internationella fackliga samorganisationen, IFS. 2004 fick medborgarna i en folkomröstning ta ställning till ett förslag om en ny författning. I starkt kritiserade presidentval 2005 och januari 2011 segrade Bozize. Hans parti Centralafrikansk demokratisk samling (RDC) fick majoritet i parlamentsvalen i mars 2011.
Den politiska situationen i landet är osäker. Utöver interna konflikter har landet ett utsatt läge med gränser till Tchad, Sudan och Kongo som också länge präglats av inre slitningar. Den ugandiska rebellgruppen Lord’s Restistance Army, LRA hade också baser i landet. Fler avtal har slutits med olika rebellgrupper och en samlingsregering med representanter för de två största rebellgrupperna bildades 2011. Från januari 2009 finns en FN-styrka på 5 500 man i Tchad och Centralafrikanska republiken.
Den viktigaste näringen är jordbruket, medan diamanter står för de största exportintäkterna. Staten subventionerar jordbruket för att utöka odlingsarealen. För närvarande nyttjas endast en liten del av den odlingsbara jorden. Landets ekonomi har stabiliserats något de senaste åren. Centralafrikanska republiken hörde dock inte till de 18 länder som beviljade skuldavskrivningar 2005.
1990 kunde Union Syndicale des Travailleurs Centrafricains (USTC) bildas. Organisationen består av nio medlemsförbund, varav sex organiserar anställda inom den offentliga sektorn. Två centralorganisationer är anslutna till IFS.
- Confédération Syndicale des Travailleurs de Centrafrique, CSTC med 11 124 medlemmar,
- Union Syndicale des Travailleurs de Centrafrique, USTC med 15 000 medlemmar.
Sedan 1997 finns en oppositionsrörelse, Unionen för fred och utveckling, där politiska partier, fackliga organisationer och andra folkrörelser samverkar. Enligt konstitutionen från 1995 garanteras fackliga fri- och rättigheter men förföljelserna mot fackligt aktiva har fortsatt. I oktober 2010 utbröt en strejk bland de statsanställda som inte fått ut sin lön på 30 månader. President Bozizé erbjöd sig att betala 10 miljoner dollar ur egen ficka som en delbetalning (med siktet inställt på presidentvalen i januari 2011).
Centralafrikanska republiken är tillsammans med Sierra Leone och Niger det land som har den högsta andelen barnarbetare i världen.
Uppdaterat januari 2012
För mer information, kontakta:
info@lotcobistand.org
Mer info
Statsskick: Republik
Yta: 622 984 km²
Huvudstad: Bangui, 570 000 invånare
Invånare: 4,5 milj. invånare
Språk: Franska och sango är officiella språk
Religion: Ca 25 procent protestanter, 25 procent katoliker, i övrigt traditionella religioner och islam
BNP/invånare (PPP): 790 US$
Human Development Index:
Rangordning 2011: 179 (av totalt 187 stater), Värde: 0,342
Rangordning 2004: 171, (av totalt 177) Värde: 0,361
Grundläggande ILO-konventioner som ratificerats: 29, 87,98, 100, 111, 105, 138 och 182 (samtliga)
Fackliga centralorganisationer:
Union Syndicale des Travailleurs Centrafricains (USTC), Confédération Nationale des Travailleurs de Centrafrique (CNTC)
Huvudsakliga källor:
FN-systemets hemsidor
IFS hemsida
www.labourstart.org/africa
www.landguiden.se
Organisationernas egna information








