Brasilien är ett av kontinentens mest diversifierade länder. Närmare hälften av befolkningen härstammar från de afrikanska slavar Portugal förde till de stora plantagerna under kolonialtiden. Brasiliens enorma och varierande naturresurser och landets breda industriella bas ger landet förutsättningar för att bli en av världens starkaste ekonomier. Men politisk vanskötsel, korruption och sociala orättvisor hämmade länge välståndet och klassklyftorna växte till de största i världen.

Landet styrdes av en militärjunta 1964-1985 som satsade på en ekonomisk utveckling driven av en blandning av statskontroll och privatkapitalism. BNP växte kraftigt och den snabba industriutbyggnaden kallades för ”det brasilianska undret”. Men skillnaderna mellan olika regioner och de djupa samhällsklyftorna kvarstod. 

Luiz Inácio Lula da Silva, kallad Lula i folkmun, var från början industriarbetare och aktiv i fackföreningsrörelsen. Han blev känd som strejkledare och oppositionell under militärjuntornas styre och blev det brasilianska socialistpartiet Partido dos Trabalhadores (PT) presidentkandidat. När han 2002 kom till makten hade han gått från en radikalare socialistisk inställning till att företräda en närmast socialdemokratisk politik. Under Lulas regeringstid växte den brasilianska ekonomin snabbt samtidigt som fattigdomen minskade. Fortfarande lever dock cirka en tredjedel av landets invånare under fattigdomsgränsen och det är framför allt på landsbygden som fattigdomen bitit sig kvar.

Lulas regering tog initiativ till att modernisera arbetslagstiftningen från 1940-talet med målet att anpassa den till internationell standard. Ett nationellt arbetsforum med representanter från regeringen, arbetsgivarna och facken bildades för att diskutera det ekonomiska stödet till fackföreningarna, starkare kollektiv förhandlingsrätt, en utvidgning av arbetslagstiftningen till små och medelstora företag samt ratificering av ILO:s konvention 87. Ett reformförslag presenterades 2005 men sedan har processen gått i stå.

Trepartssamråd för att lösa arbetslivskonflikter har blivit vanligare, liksom fackliga organisationers samverkan med regeringsorgan som arbetar med ekonomiska och sociala frågor. Men myndigheterna har visat sig oförmögna att tillämpa lagarna mot antifacklig diskriminering.

Författningen medger facklig representation för alla löntagare, med undantag för militär, uniformerad polis och brandmän. Det får bara finnas en facklig organisation för varje ekonomiskt område eller yrkesgrupp. Alla anställda måste betala en särskild ”facklig skatt” som motsvarar en dagslön. Staten fördelar sedan skatteintäkterna mellan fackföreningarna i proportion till antalet arbetare de företräder. 

De största landsorganisationer är samtliga anslutna till den Internationella fackliga samorganisationen (IFS). Central Unica de Trabalhadores (CUT), är äldst och bildades kort efter vänsterpartiet PT, i början av 1980-talet. Confederação Geral dos Trabalhadores (CGT) tillkom efter en splittring 1989. Força Sindical (FS), bildades på grund av konflikten inom CGT 1989-90 och är i dag starka inom storföretag i den privata sektorn.

Uppdaterad januari 2012
Johan Schmidt

För mer information, kontakta regionansvarig:
nathalie.lucasson@lotcobistand.org