1885 blev Bechuanaland en brittisk koloni. När landet blev självständigt 1966 togs namnet Botswana.

I hela landet har det skett en omfattande utbyggnad av utbildning (77 % av den vuxna befolkningen är läskunnig) och sjukvård. Alla människor i större samhällen har tillgång till vatten vid kommunala tappställen. Målet - att ingen ska behöva gå mer än 400 meter efter vatten - är så gott som uppnått. Mellan de större orterna löper numera också asfalterade vägar.

Botswana har ett flerpartisystem som domineras helt av det liberalkonservativa Botswana Democratic Party. Partiet har vunnit alla val, senast i oktober 2009 då man vann 45 av 57 mandat. President Festus Mogae avgick i april 2008, fem månader innan mandattiden gick ut och efterträddes av Ian Khama, son till landets förste president.

Botswanas ekonomi är fortfarande relativt stabil men ensidig och helt dominerad av diamant- och övrig gruvindustri som har drabbats hårt av den ekonomiska krisen och någon gruva har fått stänga. 85 procent av exportintäkterna kommer från diamanter. Samtidigt som diamanttillgångarna har medfört ekonomiska framgångar gör det landet sårbart för fluktuationer i världsmarknadspriset. Behovet att differentiera näringslivet är stort. Boskapsskötsel är den andra viktiga näringen i landet. Botswana är köttexportör.

Det allt överskuggande problemet i Botswana är hiv/aids som slår hårt också mot den redan drabbade ekonomin. 2010 beräknas ekonomin ha förlorat ca 30 % av förväntad tillväxt p.g.a. hiv/aids. Regeringen har satsat på fria bromsmediciner för alla drabbade. Flyktingar från Zimbabwe har de senaste åren kommit till Botswana i stor omfattning. I december 2006 löstes en långvarig inrikespolitisk strid då en domstol förklarade att regeringens tvångsförflyttning av San-folket från deras traditionella boplatser i ett viltreservat var olaglig och de fick rätt att flytta tillbaka.

Fackliga organisationer har funnits i Botswana sedan slutet av 40-talet. Botswana Federation of Trade Unions (BFTU). BFTU är anslutet till Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS och Organization of African Trade Union Unity, OATTU och har ca 65 000 medlemmar, varav ca 1/3 kvinnor. Organisationsgraden är ca 20 %. Starkast är Gruvarbetareförbundet som dock kan förlora många medlemmar p.g.a. nedskärningar och Bankmannaförbundet. Många fackliga ledare inom BFTU är engagerade i politiska partier, de flesta i oppositionspartier. I flera frågor råder skarpa motsättningar mellan den fackliga rörelsen och den politiska makten.

Manual Worker´s Union (MWU) och Botswana Public Employees Union har brutit sig ur BFTU och bildat en egen centralorganisation, Botswana Federation of Public Service Unions (BOFEPUSU). 2010 lämnade också några förbund för offentliganställda BFTU för att bilda en egen centralorganisation. 2011 har en diskussion om ett samgående mellan BFTU och BOFEPUSO påbörjats. Arbetsmarknadslagstiftningen från 1992 är mycket restriktiv. Lantarbetarna saknar t.ex. fortfarande rätten att organisera sig fackligt. Enligt lagen krävs att alla fackligt förtroendevalda arbetar heltid inom den sektor som förbundet organiserar. Strejker är lagliga men i praktiken omöjligt att utnyttja p.g.a. den omfattande procedur som krävs innan en strejk kan utlösas. 2011 genomfördes trots detta mycket omfattande strejker bland de offentliganställda. De senaste åren har också gruvfacket utsatts för svåra provokationer av gruvbolagen; bl.a. har vilda strejker uppmuntrats för att sedan arbetarna ska kunna avskedas.

Under senare år har BFTU arbetat med alfabetiseringskampanjer tillsammans med andra folkrörelser. Det har stärkt BFTU:s organisation på landsbygden. BFTU har dock begränsade resurser och har spelar en relativt liten roll i Botswanas samhällsliv. Konfrontationen med regeringen 2011 kan ha stärkt fackets roll i samhället.

Uppdaterad januari 2012
Kjell Kampe

För mer information, kontakta:
info@lotcobistand.org