Den franska kolonin Dahomé blev självständigt 1960. 1972 tog man namnet Benin efter ett av de kungadömen som funnits i området. Efter några oroliga år med många kupper styrdes sedan landet som en marxistisk enpartistat i många år. 1991 höll Benin som andra land i Västafrika, efter Senegal, allmänna och fria val till parlamentet och presidentposten. Oppositionens presidentkandidat Dieudonné Soglo segrade. Valet innebar en stor seger för landets fackföreningsrörelse, som länge kämpat för demokrati.

Vid valet 1996 återtog den tidigare marxistiske militärdiktatorn Mathieu Kérékou presidentposten. Soglos valförlust var ett av de första exemplen på ett land söder om Sahara där en demokratiskt vald ledare också fått lämna makten efter ytterligare ett demokratiskt val. Vid presidentvalet i mars 2006, som bedömdes som korrekt genomförd, segrade en oberoende kandidat, Yayi Boni, tidigare ekonomisk rådgivare till Soglo. Den koalition av partier som stödde honom blev också den största gruppen i parlamentsvalen i mars 2007. Han omvaldes i februari 2011 och hans parti återtog makten i parlamentsvalen i april.

Jordbrukssektorn dominerar och sjunkande världsmarknadspriser på bomull har fått allvarliga ekonomiska följder för landet. Landet är också känsligt för utvecklingen i det oljerika grannlandet Nigeria.

Under år 2001 avslöjades Benin som ett centrum för handel med barn till plantager och hushåll i Västafrika. Regeringen har nu ratificerat konventionen mot de värsta formerna av barnarbete, många barnsmugglare har gripits och man har infört bestämmelse som innebär att barn under 15 år måste ha ett särskilt tillstånd för att få lämna landet. En rapport från IFS 2010 visar dock att problemen fortfarande är stora.

Korruptionen är omfattande. I januari 2009 avslöjades en enorm skandal med biståndsmedel ägnat att ge tillgång till vatten.

Fram till början av 90-talet existerade bara en facklig centralorganisation, det marxist-leninistiska UNSTB, Union Nationale des Syndicats des Travailleurs du Benin. När väl demokratiseringen tog fart reformerades också UNSTB. Då bildades också CSA-B, Centrale des Syndicats Autonomes du Benin. CSA-B var ursprungligen en organisation enbart för offentligt anställda tjänstemän men täcker numera alla sektorer av arbetsmarknaden.

Det finns idag fyra centralorganisationer som är anslutna till IFS:
– Centrale des Syndicats Autonomes du Bénin (CSA), 53 000 medlemmar,
– Confédération des Organisations Syndicales Indépendantes du Bénin (COSI), 37 860
medlemmar,
– Confédération Générale des Travailleurs du Bénin (CGTB) 51 525 medlemmar,
– Union Nationale des Syndicats des Travailleurs du Bénin (UNSTB), 36 000 medlemmar.

Utöver dessa fyra finns flera mindre fackliga organisationer. Under diktaturtiden var det obligatoriskt för statligt anställda att organisera sig fackligt. Men även efter reformeringen har den fackliga anslutningen fortsatt att vara hög bland de anställda. Försök görs också att organisera den informella sektorn. Facket utgör en viktig kraft i Benins samhällsliv.

Enligt 1990 års konstitution är flera grundläggande fackliga rättigheter garanterade, till exempel rätten att bedriva kollektivavtalsförhandlingar. Strejkrätten är kringskuren av många restriktioner. Lönerna inom offentlig sektor bestäms genom lagstiftning. men 2010 lyckades universitetslärarna få sina löner höjda med 50% efter en 5 månader lång strejk. 2011 strejkade hälsoarbetare och tulltjänstemän i protest mot förslag till olika försämringar i deras fackliga rättigheter. Gula fackföreningar uppmuntras av såväl regeringen som privata arbetsgivare.

Uppdaterad januari 2012
Kjell Kampe

För mer information, kontakta:
info@lotcobistand.org