Trots att huvudstaden Dhaka är en av Asiens största städer är Bangladesh som helhet föga urbaniserat. 80 procent av befolkningen lever på landbygden och hela 60 procent av arbetskraften arbetar inom jordbruket. Även i städerna är den informella sektorn extremt stor, det vill säga många arbetar utan att ha någon anställning. Bangladesh beskrivs ofta som ett land som är extremt beroende av biståndsmedel. Den bilden är riktig, men det är också sant att det skett en viss ekonomisk utveckling i landet under det senaste decenniet. Många asiatiska låglöneindustrier har flyttat dit, främst från de asiatiska tigerstaterna. Bara inom textilindustrin har antalet arbetstillfällen ökat med 1,5 miljoner, oftast är det fattiga kvinnor som anställs.

Fackföreningsrörelsen i Bangladesh är fragmentiserad. Endast inom några få branscher har fackliga organisationer ett reellt inflytande. Hit hör främst textil- och tygindustrin. Det existerar omkring 25 fackliga centralorganisationer i Bangladesh. De flesta är kopplade till något av landets politiska partier. Särskilt stort inflytande över fackföreningsrörelsen har de tre dominerande partierna – Awami League, Bangladesh National Party och Jatiya Party – som alla vid något tillfälle innehaft regeringsmakten. Endast en liten grupp fackföreningar, bland annat några förbund inom textilområdet, är partipolitiskt obundna. Den nuvarande premiärministern Sheikh Hasina Wazed tillträde 2009, hon företräder Awami League.

Strejker är mycket vanliga, ibland handlar är de ett resultat av klassiska fackliga frågor som lön eller arbetsmiljö, men väldigt ofta har strejkerna ett partipolitiskt syfte. De partier som för tillfället befinner sig i opposition utlyser regelmässigt strejker i protest mot den sittande regeringen.

De flesta fackliga centralorganisationer saknar förankring på arbetsplatserna, ofta finns endast ett kontor i Dhaka och ett antal spridda medlemmar. Några av centralorganisationerna lever helt på utländskt bistånd och kan strunta i att ta in medlemsavgifter. Totalt är endast tre procent av arbetskraften fackligt organiserad, en andel som är jämförbar med Pakistan men ligger klart under andra länder

i området som Indien, Nepal eller Sri Lanka. Den sektor av arbetslivet med högst facklig organisationsgrad är textil- och tygindustrin. Flera av de stora tygtillverkarna är statliga – och det är på de statliga fabrikerna som fackföreningsrörelsen har sin starkaste bas. Inom klädindustrin är bilden mer splittrad. På somliga industrier är organisationsgraden hög, men på de flesta fabriker finns inga fackliga organisationer alls.

Sedan några år tillbaka har de anställda i landets ekonomiska frizoner rätt att få bilda lokala fackliga organisationer, under villkor att dessa inte ansluter sig till nationella fackförbund. Likaså är de fackliga organisationerna i frizonerna förbjudna att bedriva "politisk" verksamhet. Beslutet om att ändå tillåta viss facklig verksamhet i frizonerna fattades efter omfattande internationella påtryckningar, inte minst från den amerikanska fackföreningsrörelsen AFL-CIO som krävde att USA skulle införa handelssanktioner mot Bangladesh om inte landet stärkte de fackliga rättigheterna.

I januari 2005 tog Världshandelsorganisationen WTO bort kvoterna för handel med textil och kläder. Många bedömare trodde då att förändringen skulle vara till förfång för stater som Bangladesh och istället gynna de stora klädproducenterna som Kina och Indien. Sedan kvoterna togs bort har dock Bangladesh ökat sin klädexport. Men detta har skett genom att ytterligare pressa priserna, något som har gått ut över de anställdas löner. De extremt låga lönerna och dåliga villkoren inom klädindustrin har i sin tur lett till upptrappade protester. Efter stora demonstrationer tillsatte regeringen i maj 2006 en lönekommission, där både arbetare och arbetsgivare finns representerade. Flera svenska klädföretag har lagt ut en omfattande produktion på leverantörer i Bangladesh, däribland H&M och Lindex.

Mats Wingborg, uppdaterat 2010