Azerbajdzjan
Invånarna i Azerbajdzjan är av turkisk härkomst och en majoritet är muslimer. Efter Sovjetunionens kollaps 1991 blev Azerbajdzjan självständigt. En viss spänning råder till grannlandet Armenien. Särskilt beträffande området Nagorno-Karabach, som ligger i Azerbajdzjan men vars befolkning i huvudsak är armenisk. 1994 slöts en vapenvila mellan Azerbajdzjan och Armenien och sedan dess har de väpnade konflikterna försvunnit. I Azerbajdzjan finns omkring hundratusentals interna flyktingar som ett resultat av konflikten.
Landets viktigaste ekonomiska tillgång är oljan. Sedan 1997 har försäljningen av olja ökat för varje år. Den utbredda korruptionen har emellertid förhindrat att intäkterna av oljan har kommit hela befolkningen tillgodo.
Azerbajdzjans handel med Ryssland och andra delar av det forna Sovjetunionen har successivt minskat medan handeln med Turkiet och i viss mån även med EU har ökat. En inre reformering av ekonomin har genomförts, men marknadsreformerna har inte varit lika långtgående som i Östeuropa.
Den fackliga landsorganisationen i Azerbajdzjan, AHIK (Azerbaycan Hemkarlar Ittifaqlari Konfederasiyasi), blev en oberoende organisation i samband med att landet blev självständigt. Men den inre reformeringen av den fackliga strukturen har inte varit lika djuplodande som i Östeuropa. AHIK har nära band till statsapparaten och är inte benägen att ta konflikter med regeringen. För närvarande redovisar AHIK att man har 735 000 fackliga medlemmar.
Huvudfrågor för AHIK är att stärka de anställdas sociala skydd. AHIK uppfattar i synnerhet den höga arbetslösheten som ett avgörande problem. AHIK kräver reformer för att underlätta möjligheten att söka jobb utomlands.
AHIK har slutit ett nationellt kollektivavtal där regeringen varit motpart. Det framförhandlade kollektivavtalet ska i princip gälla för hela arbetsmarknaden, men för multinationella företag med verksamhet i Azerbajdzjan gäller kollektivavtalet endast om det inte existerar andra avtal. Dessa andra avtal består av ett antal bilaterala överenskommelser mellan landets regering och olika multinationella företag. I realiteten innebär detta att de anställdas rättigheter är svagare på de multinationella företagen. Vidare är strejkrätten begränsad inom de branscher som svarar för service åt medborgarna – såsom sjukvård och vatten- och energisektorn.
Fackföreningsrörelsen följer samma mönster som landet i övrigt. AHIK har följdriktigt utvecklat nära kontakter med den turkiska fackföreningsrörelsen. Ordföranden i AHIK, Sattar Mehbaliyev, har många gånger besökt de turkiska fackliga kollegorna.
Det finns sammantaget en stark facklig potential i Azerbajdzjan. I jämförelse med kringliggande länder är den fackliga organisationsgraden hög i Azerbajdzjan. I synnerhet kan fackföreningsrörelsen bli en betydande kraft om den inre reformeringen av rörelsen tar fart.
AHIK är medlem i Internationella Fackliga Samorganisationen (IFS).
Mats Wingborg, uppdaterat 2010
För mer information kontakta regionansvarig monica.hallberg@lotcobistand.org
UppProjekt i Azerbajdzjan
Mer info
Statsskick: republik.
Yta: 86 600 kvadratkilometer.
Huvudstad: Baku.
Invånare: 8,2 miljoner.
Språk: 90 procent av befolkningen talar azerbajdzjani, därutöver talas ryska mm.
Religion: 95 procent av befolkningen är muslimer.
BNP/invånare (PPP): 10 400 dollar.
Human Development Index: rangordning 86, index 0,787.
Grundläggande ILO-konventioner som har ratificerats: 29, 87, 98, 100, 105, 111, 138 och 182.
Fackliga centralorganisationer: AHIK (Azerbaycan Hemkarlar Ittifaqlari Konfederasiyasi, vilket betyder Azerbajdzjans Fackliga Konfederation)
Fackliga hemsidor: www.ahik.org








