Argentina
I oktober 2011 återvaldes Cristina Fernández de Kirchner som landets president samtidigt som regering vann egen majoritet i kongressen. Den Kirchner-ledda fraktionen inom Peronistpartiet, som nu styrt landet sedan 2003, har ett mycket starkt politiskt mandat. Men oro kring maktkoncentration har lett till en svagare valuta genom stora utflöden av kapital.
Argentina är rikt på naturtillgångar, främst det bördiga Pampas som föder stora boskapshjordar och ger rika skördar av spannmål. I landet finns också en lång rad mineralfyndigheter. Juan Peróns protektionistiskt exportinriktade politik på 1940- och 1950-talen skapade år av god tillväxt och Argentina tillhörde världens tio rikaste länder. Exporten av jordbruksprodukter användes för att finansiera en inhemsk industrialisering. Under militärdiktaturen åren 1976-1983 öppnades den skyddade ekonomin mot omvärlden men politiken misslyckades och stora delar av den tidigare tullskyddade industrin slogs ut. Både den ekonomiska krisen och militärregimens repressiva politik, uppemot 30 000 människor beräknas ha mördats, skapade djupa sår som Argentina fortfarande brottas med.
Efter juntatiden genomfördes flera radikala omstruktureringar av ekonomin med valutareformer, avregleringar, ökad frihandel och privatiseringar. Efter en inledande återhämtningsperiod slutade dock de flesta reformförsöken i nya kriser och kring millennieskiftet kollapsade ekonomin totalt. Galopperande arbetslöshet ledde till ökad fattigdom och ett vidgat gap mellan fattiga och rika. När krisen var som värst levde hälften av befolkningen under fattigdomsgränsen. Från 2003 inleddes en återhämtning av ekonomin tack vare en devalvering av valutan samt höga världsmarknadspriser på jordbruksprodukter och låga internationella räntor.
Med hänvisning till de höga internationella råvarupriserna beslöt regeringen beslöt att höja skatten på de viktigaste jordbruksvarorna vilket ledde till strejker och protester och ett sjunkande stöd för president Néstor Kirchner. 2007 ställde istället hans fru, Cristina Fernandez Kirchner upp som kandidat för Peronistpartiet och blev vald. Även hon kom i konflikt med jordbrukssektorn och banksektorn efter en nationalisering av pensionsfonder. Presidentens stöd sjönk i opinionen och Kirchner-eran såg ut att gå mot ett slut. I slutet av 2010 dog Néstor Kirchner oväntat i en hjärtattack. Efter en lång period av osäkerhet beslöt sig änkan för att fortsätta arbeta politiskt och lyckades rida på en våg av sympati till en jordskredsseger i valet 2011.
Den fackliga strukturen, traditionellt mycket enhetlig, har sina rötter i Juan Perons korporativistiska politik. I utbyte mot politisk lojalitet fick fackföreningsrörelsen vissa privilegier och en relativt stark ställning på arbetsmarknaden.
Alla löntagare (utom militär personal) har rätt att fritt bilda och gå med i fackföreningar. Två eller flera fackföreningar kan bilda en federation och två eller fler federationer kan grunda en konfederation. Kollektiva förhandlingar är tillåtna på regional, provins- och företagsnivå. För att ett kollektivavtal ska vara bindande måste det godkännas av Arbetsmarknadsministeriet.
Strejkrätten är lagligt erkänd. Fackföreningar kan dock tvingas till 15 dagars medlingsförsök innan de har rätt att inleda en strejk. Båda parter i en konflikt har rätt att begära förhandling.
Historiskt har endast en fackförening per industrisektor och geografisk region haft rätt att förhandla om kollektivavtal, samla in avgifter och utlysa strejk, något som kritiserats av ILO. Lagen har gett den peronistiska centralorganisationen CGT en monopolliknande ställning. Men i november 2008 olagligförklarade högsta domstolen denna begränsning vilket öppnat för fler fackföreningar att agera ute på arbetsplatserna.
Den största centralorganisationen, peronistiska Confederación General del Trabajo (CGT) bildades 1930 och representerar majoriteten av landets fackförbund. Under 1990-talets privatiserings- och åtstramningspolitik försvagade fackets inflytande. Den ekonomiska och politiska krisen har också lett till splittringar inom CGT.
Den andra stora fackliga centralorganisationen, Central de los Trabajadores Argentinos (CA), har länge förvägrats officiellt erkännande av arbetsmarknadsministeriet men hoppas nu att Högsta domstolens utslag ska leda till att den erkänns fullt ut som facklig organisation.
Uppdaterad januari 2012
Johan Schmidt
För mer information, kontakta regionansvarig:
nathalie.lucasson@lotcobistand.org
Projekt i Argentina
- 40006 - International strategy for collective bargaining
- 40051 - Argentina
- 50039 - Global gender project
- 40036 - Mercosur
- 40059 - Organising & Development in Electricity
- 40064 - Latin America HRCT
- 40067 - Programa de Fortalecimiento a la Acción Sindical de Periodistas
- 40071 - BWI Latin - America Regional Program
Mer info
Statsskick: Republik
Yta: 2 780 000 km2
Huvudstad: Buenos Aires
Invånare: 40 miljoner
Språk: Spanska
Religion: Katolicism
Huvudnäring: jordbruk, kemisk industri, pappersmassa- och stålindustri
BNP/invånare: 8 663 US dollar (2010)
HDI: 45 (2011) HDI index: 0.797
Grundläggande ILO-konventioner som ratificerats: 29, 87, 98, 100, 105, 111, 138, 182
IFS-anslutna centralorganisationer: Confederación General del Trabajo (CGT) www.cgtra.org.ar och Central de Trabajadores de la Argentina (CTA) www.cta.org.ar
Huvudsakliga källor:
Rapporten om kränkningar av fackliga rättigheter
Landguiden
UNDP
Exportrådet
Världsbanken
Lokala medier i landet








