De statligt kontrollerade fackföreningsrörelserna i arabvärlden har bland annat till uppgift att svara för övervakningen på arbetsplatserna och främja produktionen, men också för en del av servicen till de anställda. Däremot är det inte tillåtet för dessa fackliga organisationer att ta konflikter med arbetsgivarna eller att utlysa strejker. Det är därför tveksamt om det över huvud taget är riktigt att kalla dessa organisationer för ”fackliga”, åtminstone bör det klargöras att ordet här används i en annan betydelse än vad som är det gängse i exempelvis Sverige.

Flera av de fackliga organisationerna i arabvärlden tillhör den fackliga internationalen International Confederation of Arab Trade Unions (ICATU). ICATU har medlemsorganisationer i 17 länder som sammantaget representerar 8,2 miljoner medlemmar. Organisationens huvudkontor ligger i Damaskus. Några av ICATU:s medlemmar tillhör även den kommunistiska fackliga internationalen World Federation of Trade Unions (WFTU). Två organisationer är medlemmar i Internationella Fackliga Samorganisationen (IFS), Kuwait Trade Union Federation (KTUF) och Genral Federation of Worker’s Trade Union of Yemen (GFWTUY).

Oman, Förenande arabemiraten, Qatar, Saudiarabien, Kuwait
Den hårdaste formen av statlig intervention är totalförbud mot facklig verksamhet. Ett sådant förbud finns i flera av de små oljestaterna, bland annat i Oman och Förenade arabemiraten. I Qatar är inte bara fackföreningarna förbjudna, utan även de politiska partierna. I Saudiarabien finns ett förbud mot facklig verksamhet, samtidigt har regeringsföreträdare hävdat att avsaknaden av fackföreningar inte beror på förbudslagen, utan på ett ”bristande intresse” från landets anställda.

Den vanligaste formen av statlig intervention inom det fackliga området är att endast tillåta en hårt kontrollerad organisation. Den modellen tillämpas i exempelvis Kuwait, där den enda lagliga organisationen heter General Confederation of Kuwait Workers, GCKW. I Kuwait har statliga myndigheter rätt att blanda sig i fackföreningsrörelsens inre verksamhet, staten har till och med rätt att upplösa fackliga organisationer. Strejkrätten är kraftigt inskränkt. Trots den hårda lagstiftningen existerar ändå två fackförbund som inte tillhör någon federation: Bank Workers' Union och Kuwait Airways Workers' Union. Myndigheterna har sett mellan fingrarna på dessa organisationers verksamhet.

I Förenade arabemiraten har tusentals gästarbetare under de senaste åren demonstrerat mot låga löner och dåliga arbetsvillkor i Förenade arabemiraten. Protesterna har lett till att landets regering deklarerat att man offentligt kommer att namnge de arbetsgivare som missköter sig. Arbetsmarknadsministern har även tillkännagivit att man kommer att svartlista de arbetsgivare som inte betalar sina anställda i tid. Av arbetarna i det privata näringslivet i Förenade arabemiraten är 98 procent utländska gästarbetare. De flesta av arbetarna kommer från Indien, Bangladesh, Sri Lanka, Nepal, Indonesien och Filippinerna.

Förenade arabemiraten har, efter internationella påtryckningar, infört förbud mot att använda barn som kameljockeyer. Istället kommer en ny teknisk innovation – den mekaniska jockeyn. Kamelkapplöpning är en av de populäraste sporterna kring Persiska viken. För att kamelen ska kunna springa snabbt är det en fördel om jockeyn väger så lite som möjligt. Barn, ända ner till 4-årsålder, har utnyttjats som jockeyer. I regionen finns omkring 40 000 unga pojkar som arbetar som jockeyer, de flesta kommer från fattiga länder som Bangladesh, Pakistan och Etiopien.

Jemen, Syrien
I Jemen har de två statskontrollerade organisationerna slagits samman till en statskontrollerad centralorganisation i samband med sammanslagningen av Nord- och Sydyemen. Organisationens namn är General Federation of Workers' Trade Union of Yemen (GFWTUY). GFWTUY tillhör IFS. Strejker är tillåtna enligt lagen, men omgärdas av hårda restriktioner.

I Syrien finns en fackföreningsrörelse som kontrolleras av regeringen och det styrande Bathpartiet. Arbetsmarknadsdepartementet har till och med rätt att bestämma över fackföreningsrörelsens ekonomi. Den fackliga centralorganisationen – General Federation of Trade Unions (GFTU) – har laglig rätt att upplösa lokala fackliga organisationer som inte inrättar sig i den fastslagna fackliga strukturen.

Bahrain
Bahrains första fackliga organisation – ,GFBWU (General Federation of Bahrain Workers Unions) – bildades 2004. Vid konferensen där GFBWU konstituerades konstaterade Abdul Ghaffar Abduk Hussein, ordförande i organisationens interimsstyrelse, ”att det tagit 70 år av kamp för att få rätt att bilda en facklig organisation i landet”. Abdul Ghaffar Abduk Hussein betonade vidare att kampen för fackliga rättigheter stundtals har varit blodig: ”Under årens lopp har flera fackliga aktivister fängslats eller tvingats att fly landet.” Vid den konstituerande konferensen deltog 150 delegater som representerade 40 lokala fackföreningar inom både den privata och offentliga sektorn. Enligt den nya arbetsmarknadslagen i Bahrain är facklig verksamhet och kollektiva förhandlingar tillåtna, fortfarande omgärdas dock strejkrätten av vissa begränsningar. GFBWU är den andra tillåtna oberoende fackliga rörelsen i Gulf-regionen. Tidigare har det endast existerar fackliga organisationer som kontrollerats av arbetsgivare. Hur fritt GFBWU kommer att kunna agera i praktiken återstår dock att se.

Jordanien
I Jordanien finns ett stort antal fackliga organisationer inom den privata sektorn. De flesta av dessa tillhör General Federation of Trade Unions, GFTU. GFTU har länge varit en regeringstrogen organisation, men under senare år finns en klar rörelse mot ökat oberoende. I Jordanien finns också ett antal fristående fackförbund som agerar förhållandevis självständigt. Offentliganställda har däremot inte rätt att organisera sig fackligt.

Migrantarbetare och hemarbetare
I flera av arabländerna, och i synnerhet i de rika oljestaterna, finns ett växande antal migrantarbetare. Ett genomgående problem för dessa är det så kallade kasala-systemet, som innebär att uppehållstillståndet är kopplat till arbetstillståndet. Den person som förlorar sitt jobb förlorar också sin legala status, sitt visum och sin bostad. Kasala-systemet finns i samtliga länder i Gulfen, undantaget Bahrain där det tagits bort med motiveringen att det är en ”modern form av slaveri”.Det vanligaste sysselsättningen bland de kvinnliga migrantarbetarna är att arbeta som hemarbetare (domestic workers). Ofta är dessa arbetare inlåsta i hemmen och de får regelmässigt sin pass beslagtagna.

Andelen migrantarbetare av den totala arbetskraften är för flera stater över 50 procent. (Bahrain: 53 procent, Saudiarabien 55 procent, Oman 61 procent, Kuwait 79 procent, Qatar 82 procent och Förenade arabemiraten 91 procent.) Migrantarbetarna kommer från några av Asiens fattigaste stater: Bangladesh, Nepal, Filippinerna, Indonesien, Palestina med flera. Migrantarbetarna arbetar inom industrin, byggnadsbranschen, med service och som hembiträden. Många utsätts vanemässigt för rasistisk behandling. Exemplen på systematisk diskriminering är väldokumenterad:

• Bahrein finns arbetsgivarstyrda arbetarkommittéer, men inte ens i dessa tillåts migrantarbetarna att bli medlemmar.
• I Förenade arabemiraten finns en viss arbetsmarknadsreglering, men migrantarbetarna är undantagna från allt lagligt skydd.
• I Jordanien har migrantarbetarna inte rätt att organisera sig fackligt.
• I Kuwait finns en arbetsmarknadslagstiftning som uttryckligen diskriminerar migrantarbetare och i praktiken är det omöjligt för migrantarbetare att bli medlem i facket (för att få ansluta sig måste man ha levt i landet i minst fem år och på arbetsplatsen måste det finnas minst 15 kuwaitiska arbetare som grundar fackföreningen).
• I Oman saknar migrantarbetarna, som utgör hälften av arbetskraften, lagligt skydd på arbetsmarknaden.
• I Qatar är hela 80 procent av arbetskraften migrantarbetare, det lagliga skyddet är obefintligt.
• I Saudiarabien saknas fackliga organisationer, men det är migrantarbetare.

Mats Wingborg, uppdaterat 2010

För mer information kontakta regionansvarig:
monica.hallberg@lotcobistand.org