Befrielsekriget mot den portugisiska kolonialmakten leddes av de tre befrielserörelserna MPLA, FNLA och Unita. Efter fascismens fall i Portugal 1974 vann Angola sin självständighet 1975. Striderna upphörde emellertid inte utan övergick till kamp mellan de rivaliserande befrielsearméerna. Sovjet och Kuba stödde MPLA, medan Unita stöddes av USA och Sydafrika. MPLA kom att kontrollera huvudstaden Luanda och regeringsmakten Unita opererade från baser både i norr och i söder. 2002 tog kriget en ny vändning då Unitas ledar Jonas Savimbi dödades. MPLA och Unita enades om ett förslag till en ny konstitution. Parlamentsval ägde rum i september 2008 då MPLA fick drygt 80 % av rösterna. Presidentval skulle hållits 2009 men har skjutits upp. 2010 förändrades konstitutionen och presidenten som nu ska utses av parlamentet får ökade maktbefogenheter. Sedan augusti 2011 bojkottar UNITAs representanter parlamentet i protest mot en ny vallag.

Angola har mycket stora naturrikedomar i form av olja och diamanter. Hälften av oljan ligger utanför enklaven Cabindas kust (ett mindre landområde norr om Kongoflodens utflöde, avskilt från övriga Angola av Kongo-Kinshasa). Ett fredsavtal med separatiströrelsen i Cabinda undertecknades 2006, men har inte godkänts av alla grupperingar. 2010 skedde ett uppmärksammat attentat mot Togos landslag inför afrikanska mästerskapen i fotboll i Angola. 2006 blev Angola medlem i OPEC. Utöver olja finns vattenkraft, rika fiskevatten och bördiga jordar. Krigen har dock totalt demolerat infrastrukturen och landminor utgör ett enormt problem. En viss förbättring av försörjningsläget har dock skett under de senaste åren och den ekonomiska tillväxten har varit hög. 2009 lämnade landet gruppen minst utvecklade länder. Stora satsningar görs på infrastruktur; en ny storflygplats invigs 2012, ny djuphamn, satsningar på järnvägar. Förbindelserna med USA har förbättrats i.o.m. Obamas makttillträde.

União Nacional de Trabalhadores Angolanos (UNTA-CS) bildades i slutet av 1950-talet. När MPLA kom till makten blev UNTA den enda fackliga centralorganisationen i landet och har varit nära knuten till regeringen.
UNTA har i huvudsak haft sin bas bland statsanställda i huvudstaden Luanda. UNTA är för närvarande delat i två läger där den ena strömningen vill bli politiskt oberoende och den andra fortsätta ett nära samarbete med MPLA. UNTA, har ca 215 000 medlemmar och är anslutet till Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS och är också medlem i Organization of African Trade Union Unity, OATUU.

1996 bröt sig sju fackförbund ur UNTA och bildade Central Geral de Sindicatos Independentes e Livres de Angola (CGSILA). Organisationen som har 51 000 medlemmar i sju förbund är också anslutet till IFS. Bildandet av det fristående CGSILA utgjorde ett viktigt genombrott i kampen för de demokratiska fri- och rättigheterna i landet.

Idag finns det ytterligare en centralorganisation, Central Sindical Angolana (CSA). CSA som tidigare verkat i exil i Zaire. CSA saknar internationell anslutning.

Den fackliga verksamheten som i stort sett legat nere under inbördeskriget har börjat repa sig. De mycket begränsade fackliga rättigheterna som finns i lagstiftning följs dock sällan i praktiken. Myndigheternas godkännande krävs t ex för att hålla större möten och regeringsfientliga organisationer får ofta avslag på ansökan. Vissa konsultationer med regeringen förekommer, men inga direkta kollektivavtalsförhandlingar. Fackiga aktioner förekommer. Barnarbete är utbrett och närmare en halv miljon barn i åldern 10 – 14 år beräknas vara berörda. 2011 intensifierade har UNTA-CS arbetet med att få reglerade arbetsförhållanden för ’domestic workers’ och för att aktivera fler kvinnor i facket.

Uppdaterad januari 2012
Kjell Kampe

För mer information, kontakta:
info@lotcobistand.org