Afrika
Det främsta problemet för de fackliga organisationerna i Afrika är att varken arbetsgivare eller myndigheter respekterar dem och deras arbete. Det innebär att utövandet av fackliga rättigheter möter stora hinder. Demonstrationer och strejker bemöts ofta av polisen som i regel använder våld. Ibland blir fackliga ledare direkta måltavlor för förtrycket, som mordförsöken på tre fackliga ledare i Burundi och Tchad visar.
Våldsamt förtryck mot strejkande arbetstagare kännetecknade året i Sydafrika. Vid flera tillfällen besköts strejkare av polis och säkerhetsvakter. De flesta strejker gällde lönefrågor. Under året rapporterades om totalt 16 skadade arbetstagare.
I kampen för bättre villkor organiserade lärare i både Algeriet och Kenya massmöten. I båda länderna blev aktivister skadade i sammandrabbningarna med polisen och många greps. I Kenya beordrade vidare den statliga arbetsgivarmyndigheten 90 000 lärare på högre poster att lämna lärarförbunden.
I Egypten blev fackföreningen på den statliga myndigheten för fastighetsbeskattning (Real Estate Tax Authority Union, RETA) officiellt den första fristående fackliga organisationen i landet på över 50 år. Organisationen är dock ända sedan starten utsatt för statliga interventioner. Medlemmar har hotats, trakasserats och till och med överfallits. Den egyptiska centralorganisationen Egyptian Trade Union Federation, som är den enda lagligt erkända på nationell nivå och har nära band med det styrande partiet, har tryckt på myndigheterna för att dra tillbaka erkännandet av RETA.
Det oerhörda våldet och förtrycket mot fackliga organisationer och deras medlemmar i Zimbabwe fick ILO att skicka en delegation till landet i februari. Under året fortsatte polisen och anhängare till Robert Mugabes parti ZANU-PF att trakassera fackligt aktiva samtidigt som mängder av strejkande löntagare avskedades. Många fackligt aktiva greps och misshandlades svårt av polisen och en del blev skjutna. En facklig ledares hem plundrades.
Fackligt aktiva blev fortsatt utsatta för trakasserier och förtryck också i Swaziland, där det sedan över 35 år råder undantagstillstånd. Det är inte ovanligt att fackliga ledare och demonstranter misshandlas. Kränkningarna av mänskliga och fackliga rättigheter i Sudan väcker också oro. Lagen tillåter bara en regimkontrollerad centralorganisation som snarare ägnar sig mer åt att hålla ordning på arbetstagarna än att försvara deras intressen. Fackligt aktiva som verkar utanför den officiella organisationen lever i skräck och situationen blev inte bättre under år 2009.
Grundläggande fackliga rättigheter garanteras i många afrikanska länders grundlagar. Trots det är den praktiska tillämpningen allt annat än noggrann. Förhandlingar mellan fack och arbetsgivare är ofta begränsade, eller förekommer inte alls, och kraven från arbetstagarna ignoreras eller förkastas ofta av arbetsgivare och myndigheter i hela Afrika. I de fall där kollektivavtal faktiskt finns, är det vanligt att de inte efterlevs. Det gäller i synnerhet i Kamerun, Elfenbenskusten, Kenya, Liberia, Nigeria och Tanzania.
Myndigheterna diskriminerar också självständiga och representativa fackföreningar. I exempelvis Benin har regeringen gynnat ”patriotiska” fackföreningar och organisationer och vägrat ha något att göra med de representativa organisationerna. Enskilda fackliga organisationer har vägrats registrering i Algeriet, Swaziland och Centralafrikanska republiken, medan myndigheterna i Ekvatorialguinea inte registrerar några alls.
Strejkrätten kränks ofta i praktiken. Löntagarna straffas ofta för att de deltagit i strejker och strejker slås ofta ner av polisen. I Elfenbenskusten, till exempel, slog myndigheterna till mot tusentals strejkande hamnarbetare. Över 60 personer skadades, i flera fall allvarligt. Strejkande överfölls också i länder som Ghana, Marocko, Nigeria och Tanzania. Nästan 700 löntagare greps under året för att de deltagit i fackliga aktiviteter, framför allt i Algeriet och Sydafrika.
Upp