Genom repressivt styre och statskontroll över medierna har president Alexander Lukasjenko lyckats att fragmentisera oppositionen. Flera kritiker av regimen har försvunnit och de parlamentsval som genomfördes i mars 2006 var inte demokratiska enligt internationella observatörer.

Landets ekonomi är mycket svag. Några djuplodande reformer har inte genomförts efter självständigheten efter Sovjetunionens sammanbrott 1991. Inflationen är hög och tillväxten obefintlig. Den privata sektorns andel av BNP uppgår till endast 20 procent. Få utländska företag vill investera i landet.

Ryssland och andra före detta Sovjetländer var länge den stora marknaden för de vitryska varorna. Dessa marknader finns kvar, men numera får den vitryska staten och de vitryska företagarna nästan aldrig betalt i pengar, utan i råvaror eller färdiga produkter. Samtidigt håller få varor tillräcklig kvalitet för att kunna exporteras till väst.

Vitryssland är fortfarande starkt beroende av Ryssland. Den ryska exporten av olja och gas till Europa passerar idag för det mesta Vitryssland.

Allt fler människor i Vitryssland lever under existensminimum. Landet är isolerat från omvärlden, både ekonomiskt och kulturellt. Både TBC och HIV/Aids är ett ökande problem.

Av de stater som tidigare utgjorde Sovjetunionen är förmodligen Vitryssland den stat som i störst utsträckning har bevarat det gamla sovjetsystemet. Lukasjenko tystar oppositionella, men han har också ett visst stöd inom den egna befolkningen, i synnerhet på landsbygden.

Efter påtryckningar från Europafacket (EFS) har EU tagit bort handelsprivilegier med Vitryssland med motiveringen att landet kränker de grundläggande fackliga rättigheterna. EFS:s generalsekreterare John Monks välkomnade EU:s beslut.

Fackföreningsrörelsen

Förföljelsen av den vitryska fackföreningsrörelsen har förvärrats under de senaste åren. Staten ingriper systematiskt i det fackliga arbetet. Syftet är att tysta alla rörelser som är kritiska mot regimen. Flera fackliga företrädare har fängslats. Andra har avskedats eller utsatts för hot.

Det existerar två fackliga centralorganisationer i Vitryssland. Den i särklass största är Federation of Trade Unions of Belarus (FTUB) med omkring fyra miljoner medlemmar. FTUB är en omorganiserad fortsättning av den tidigare kommunistiska fackföreningsrörelsen. Därutöver finns Belarusian Congress of Democratic Trade Unions (BKDP). Organisationen uppstod genom en sammanslagning av två alternativa fackföreningar 1997 och uppger att man i dag har omkring 9 000 medlemmar. I realiteten fungerar BKDP inte bara som en facklig rörelse utan också som en samlingspunkt för den politiska oppositionen.

Jämfört med Ryssland har reformeringen av fackföreningsrörelsen gått långsammare. De gamla fackliga ledarna har behållit sina positioner och den gamla beslutsstrukturen finns till stora delar kvar. I Vitryssland fanns aldrig någon självständighetsrörelse eller någon opposition som önskade bryta med det tidigare Sovjetunionen. I Vitryssland fanns därför ingen förberedelse för att omstöpa de tidigare samhällsinstitutionerna och organisationerna.

Den fackliga organisationsgraden i Vitryssland är ovanligt hög. Över 50 procent av arbetskraften är fackligt organiserad. En orsak till den högra organisationsgraden är bristen på demokratisering - många medlemmar tror helt enkelt att det fortfarande är obligatoriskt att vara med i facket. Samtidigt innebär de många medlemmarna att den fackliga rörelsen blivit en avgörande maktfaktor i landet. Detta i sin tur är en förklaring till regimens hårda repression mot den fackliga rörelsen. I synnerhet har president Lukasjenko gjort sitt yttersta för att slå sönder alla försök att bygga upp en oberoende och demokratisk fackföreningsrörelse.

Under de senaste åren har förtrycket mot fackligt aktiva tagit sådana proportioner att det blivit i det närmast omöjligt för fria fackföreningar att fungera. Personer med fackliga uppdrag avskedas, grips, hotas och trakasseras regelmässigt. I en rapport som antogs av FN-organet ILO 2001 anklagas regimen i Vitryssland för att systematiskt sabotera facklig verksamhet.

Konfrontationen mellan Lukasjenko och fackföreningsrörelsen tilltog under 2001 när den dåvarande FTUB-ledaren, Vladimir Goncharik, ställde upp i presidentvalet som motkandidat till Lukasjenko. Lukasjenko vann valet, som av flera internationella observatörer dock beskrivits som ohederligt.

Repressionen gentemot FTUB har strypt manöverutrymmet för dem som vill reformera den gamla fackliga strukturen. Det råder för närvarande en stor uppgivenhet inom den fackliga oppositionen. Tre förbund har lämnat FTUB efter Leonid Koziks maktövertagande - förbundet för offentliganställda, akademikerförbundet och järnvägsarbetareförbundet.

För närvarande har Lukasjenko kontroll över FTUB:s centrala apparat. Repressionen riktar sig mot fackligt oppositionella inom FTUB och mot aktiva inom den fackliga rörelsen BKDP.

BKDP tillhör den Internationella fackliga samorganisationen (IFS).

Uppdaterad oktober 2008

Mats Wingborg