I maj 1991 röstade 94 procent av Kroatiens befolkning ja till kravet om självständighet. Självständighetsförklaringen följdes av ett inbördeskrig mellan den federala jugoslaviska armén och kroatiska styrkor. Under slutet av 1991 erkändes Kroatien av Tyskland och några månader senare av övriga EU-länder.

Under slutet av sommaren 1995 gick kroatiska styrkor till angrepp mot det största serbdominerade området i Kroatien – det egentliga Krajina. 50 000 serber flydde och det kroatiska styrkorna gjorde sig skyldiga till grova övergrepp av de mänskliga rättigheterna.

Den kroatiske ledaren Franjo Tudjman mötte successivt ett allt starkare inre motstånd. I februari 1998 deltog tiotusentals människor, däribland många fackliga företrädare, i stora demonstrationer mot Tudjman. Tudjmans hälsa blev allt sämre och han avled i slutet av 1999.

Hela 1990-talet hade Kraotiens politik att dominerats av Tudjman och hans parti Kroatiska demokratiska unionen (HDZ). Efter valet 2000 tvingades till sist det nationalistiska HDZ att gå i opposition. Dominerande politiska krafter är idag det socialdemokratiska partiet, det kroatiska blocket och det kristdemokratiska partiet.

Fackföreningsrörelsen

Den fackliga organisationsgraden är låg och den fackliga rörelsen är splittrad efter politiska linjer.

Landsorganisationen HUS är en direkt fortsättning på den tidigare kommunistiska fackföreningsrörelsen. Därutöver finns flera nybildade organisationer. Störst är den "autonoma" fackföreningsrörelsen Unions of Autonomous Trade Unions of Croatia (UATUC) och Independent Trade Unions of Croatia (NHS). Ytterligare en facklig rörelse är Workers’ Trade Union Association of Croatia (URSH), som organiserar offentliganställda.

UATUC och NHS tillhör Internationella fackliga samorganisationen (IFS). UATUC redovisar att man 160 000 medlemmar medan NHS redovisar knappt 90 000 medlemmar.

Strejkrätten är erkänd, men begränsad. Anställda i statsförvaltningen och offentlig service får inte strejka. Strejker kan bara genomföras när ett kollektivavtal löper ut eller under särskilda omständigheter som fastställs i avtalen.

Nedläggningen av konkursmässiga metallindustrier har skapat starka konflikter. I flera fall har gamla statliga industrier lagts ner samtidigt som de anställda inte fått ut sina sista månadslöner.

Mats Wingborg, uppdaterad 2010