Ända sedan 1800-talet har två partier, liberalerna och de konservativa, dominerat landet. De ideologiska skillnaderna är små och politiken, framför allt på lokal nivå, har byggts upp kring ett korrupt system av ”tjänster och gentjänster”, svågerpolitik och klientelism. Under åren då resten av Latinamerika präglades av militärdiktaturer var Colombia känt som ”det demokratiska undantaget”. Men trots avsaknaden av direkta militärstyren har landets demokratiska struktur i hög grad varit en pappersprodukt som lett till framväxten av väpnade grupper vid sidan av lagen och en kultur styrd av korruption och våld.

Inbördeskriget i Colombia har pågått i över 40 år och idag slåss två vänstergerillor, FARC och ELN, med sammanlagt cirka 15 000 man i vapen. Högermilisen AUC skapades av stora jordägare och knarkkarteller för att attackera gerillan. Under 1990-talet växte AUC och utvecklades till en armé på cirka 30 000 man. 2005 antogs en lag om avväpning av AUC och de flesta av milisens soldater lämnade in sina vapen. Delar av milisens strukturer finns dock kvar.

I takt med att gerillan och paramilitären i allt högre grad lever på inkomster från narkotikahanteringen har den politiskt motiverade konflikten flutit samman med rent ekonomiska intressen. Kriget drabbar främst civilbefolkningen som tvingas fly undan striderna. Idag finns mellan 3-4 miljoner internflyktingar i Colombia.

Våldet, den anti-fackliga lagstiftningen och de senaste årens ekonomiska politik och reformer av arbetsrättslagstiftningen har lett till en försvagning av de fackliga organisationerna som idag bara har en samlad organisationsgrad på knappt 4 procent. 

Enligt den Internationella fackliga samorganisationen (IFS) har Colombia länge varit det farligaste landet i världen att arbeta fackligt i. Huvuddelen av morden antas ha utförts av de paramilitära grupperna men 95 procent av övergreppen har inte lett till några rättsliga åtgärder. 

Colombia har länge varit en ständig punkt på dagordningen för ILO och 2007 öppnades ett ILO-kontor med syfte att främja och skydda löntagarnas grundläggande rättigheter och i synnerhet rätten till liv, förenings- och yttrandefrihet och kollektiva förhandlingar. Men de fackliga organisationerna är än så länge missnöjda med ILO-kontorets arbete som de menar inte lett till några förbättringar av den anti-fackliga politiken.

De senaste årens förändringar av arbetslagstiftningen har inneburit längre arbetsdagar, inskränkningar av olika rättigheter, bland annat tecknandet av kollektivavtal. För att skapa ökad flexibilitet och rörlighet har anställningsskyddet försvagats och formerna för tillfälliga anställningar och korttidskontrakt utökats. Trots förändringarna har arbetslösheten inte sjunkit och ligger nu kring 12 procent, en av regionens högsta siffror. 

Den nye vice-presidenten, Angelino Garzón, är före detta ordförande för den största centralorganisationen CUT och har bra kontakter med fackföreningsrörelsen. Hittills har han dock inte lyckats i sin målsättning i att få till stånd en bättre dialog mellan facket och regeringen. 

För att bilda fackförening krävs minst 25 personer med fast anställning. Tio fack kan bilda en federation och fem federationer kan gå ihop i en konfederation.

Det är endast företagsfack som har rätt att förhandla, sluta kollektivavtal och utlysa strejker. Vid en konfliktsituation måste två tredjedelar av majoritetsfackets medlemmar eller majoriteten av de anställda rösta för strejk. Arbetsmarknadsministeriet kan gå in och beordra omröstningar på arbetsgivarens begäran och tvinga parterna till obligatorisk skiljedom i en konflikt om strejk pågått mer än 60 dagar.

Fackliga organisationer som företräder offentlig sektor får inte lägga fram några avtalskrav eller teckna kollektivavtal, eftersom deras förhandlingsrätt är begränsad till presentation av ”respektfulla krav” till regeringen. 

Uppdaterad januari 2012
Johan Schmidt

För mer information, kontakta regionansvarig:
nathalie.lucasson@lotcobistand.org